Det är ändå imponerande när samma person under 26 år lyckas råka ut för så många “små missförstånd” i vården.
Bubblande, vätska och gasliknande fenomen i örat kan bli till något ofarligare som “klickande”.
Fel antibiotikasort kan hamna i journalen.
En antibiotikakur kan beskrivas som avbruten eller annorlunda än den faktiskt var.
Uppgifter om operation, hål, röntgen och sida kan bli oklara eller motsägelsefulla.
Journaler kan saknas, ändras, gallras eller “brännas”.
Viktiga besked och samtal verkar ibland inte hamna i journalen alls.
Och sedan kommer nästa lilla pärla: felaktiga eller missvisande uppgifter om penicillinallergi. När en Proteus mirabilis-infektion inte gått över helt av ciprofloxacin, och cefalosporiner enligt vanlig medicinsk logik ofta är nästa relevanta antibiotikaspår, då kan just cefalosporiner ändå beskrivas som ett “konstigt” förslag. Inte för att infektionen nödvändigtvis är borta, utan för att journalbilden och missuppfattningarna redan hunnit styra tänkandet åt fel håll.
Sedan har vi blodvärdena. Hb och EVF ligger förhöjda i närliggande prover, men just när EPO analyseras blir de lägre eller mer normaliserade. EPO tas alltså för att utreda de höga blodvärdena, och just då ser blodvärdesproblemet mindre allvarligt ut. Senare visar annan utredning subnormalt EPO och JAK2-positivitet med låg allelbörda, och blodtappningar förbättrar klåda, stoppningskänsla i handlederna och stickningar/pirrningar i händerna.
Så nej, det ser inte ut som en enda liten journalmiss. Det ser ut som en lång rad konkreta fel, förskjutningar och nedtoningar: symtom blir mildare i texten, behandlingar beskrivs fel, provsvar leder inte vidare, röntgen- och operationsuppgifter går inte ihop, och när patienten till slut försöker reda ut allt krävs det åratal av journaler, läkemedelslistor, provsvar och egna anteckningar.
Man kan kalla det otur.
Men efter 26 år börjar det nästan likna ett helt administrativt hantverk.
