Utkast till bok och samling för anmälan om tortyr , hot etc som enligt AI program kan uppgå till brott mot mänskligheten. Palmemords relaterat framkom 18 år senare.

DISCLAIMER – VIKTIGT SAMMANHANG
Detta inlägg är en del av ett större bokprojekt som dokumenterar mina egna upplevelser och observationer, samt händelser som inträffade under en lång tidsperiod.

Jag vill tydliggöra att fram till nu har vi endast fokuserat på händelser i början av denna tidslinje. Vid den tidpunkten var jag omedveten om kopplingen till Palmemordet, och det var först långt senare, närmare bestämt 2015, som jag insåg att vissa av de händelser jag upplevt var direkt relaterade till denna tragiska händelse.

Denna bok är inte en utredning eller en juridisk dokumentation av Palmemordet, utan en personlig berättelse om de svårigheter, trakasserier och hot jag utsattes för under lång tid, inklusive de övergrepp och metoder som jag benämner som Zersetzung.

Det är viktigt att förstå att många av de handlingar och situationer som beskrivs är mina egna upplevelser och tolkningar av det som hände och sker. Jag strävar efter att ge en ärlig och tydlig återgivning, men all information är subjektiv och baserad på min egen uppfattning där jag genom åren lärt mig att sålla ut vardagliga händelser och vad som troligen är LK-gruppens ageranden.

Grova övergrepp av LK-gruppen
Denna bok belyser även grova övergrepp som jag utsatts för av den grupp jag benämner "LK-gruppen", där alla händelser jag har varit med om förmodligen har varit arrangerade av eller på grund av denna grupp, och även av privatspanare som kastat misstankar om mig i grupper på nätet och i bloggar, med mera. Trots flera anmälningar till polis, JO och JK har inget av detta utretts på ett ordentligt sätt, och jag har dragit på mig ett rykte som struntpratare där förmodligen  mina inlagor ofta läggs åt sidan.

Misstankar om försenad vård
Jag misstänker även att läkare medvetet försenat mina ÖNH-behandlingar genom att använda lögner och ändra mina journalanteckningar, där LK-gruppen förmodligen haft del i detta. Detta har skapat en själv rullande snöbollseffekt som försvårat min möjlighet att få den nödvändiga vård jag behövt och lett till ytterligare komplikationer.

Inledning till boken "Rättshaveristerna"

Jag har redan nu cirka 300 sidor – plus dagbokssidor som jag delvis har lagt in i denna länk till JK-anmälan – till boken *Rättshaveristerna*. Titeln syftar på den LK-gruppens metoder och högst troliga korruption för att tysta ner. Jag skrev bokens utkast i två delar, där jag började med berättelsens början efteråt, eftersom jag först skyddade LK-gruppen. Men här kommer det att läggas fram kronologiskt. Det kan kanske se lite rörigt ut med skrivdatum som t.ex. 2002 och 2003 och publiceringsdatum som 2010 och 2011, men jag håller den så kronologiskt som möjligt och lägger till del 3 från 2015, då jag fick reda på att det faktiskt handlade om Palmemordet och de felslut som ledde fram till dessa misstankar kring min vita Volvo 244. Dessutom handlar det om min dåvarande partner, Annie F, som vissa ville få det till att hon på sitt jobb på Länsrätten skulle ha haft något att göra med försvinnandet av Harvard-akten, som rörde Palmes skattebesvär.

Jag vill tillägga att jag under denna tid på 90-talet jobbade hårt på olika tunga jobb, trots kraftiga bihålebesvär och astmaliknande symptom som kan bero på en liten alfa-1-antitrypsinbrist. Jag lindrade dessa besvär ovetande med Sudafed-liknande läkemedel i låg dos, i genomsnitt en gång per månad. Utöver detta hade jag höga blodvärden som gjorde att jag kunde jobba hårt hela dagar och ofta fick förslag om fast anställning utan provotid. Men det kändes stressande, eftersom jag ofta var dålig i bihålorna. Långt senare, trots minst tre lömska läkare, fick jag bot och bättring på dessa besvär, vilket kommer framgå i texten. Jag inser nu att dessa läkare förmodligen hjälpte LK-gruppen att hålla mig tystad, medan jag själv väntade på att vissa tider skulle förflyta så att inga andra, som till exempel arbetsplatser, skulle bli indragna oförtjänt. Även år 2013 avvaktade jag, eftersom jag fortfarande jobbade tungt och var dålig i bihålorna trots en operation på en sida. Det krävdes ytterligare en operation, som jag fick utomlands, plus en operation i öronen som nu är gjord. Ytterligare en operation är planerad för våren 2025.

Summa summarum: Jag umgicks ibland med folk som slarvade. Vissa rökte brass, och det blev nog för dem  som en tröttande sjukdom – de baxade ofta. Det var absolut inte som det som sker i dagens Sverige, utan mer hedersamt på den tiden. Andra busade i brist på annat, och dit hörde väl jag också, men jag hade länge varit trött på det, när  man kopplade in hjärnan. Att leva som en värsting brottsling var inget jag strävade efter. Redan i unga år hade jag besökt två läkare för eviga förkylningar som också saboterade sömnen, men dessa negligerades – kanske för att många i förorten rökte brass och sökte sjukskrivningar, så jag drogs kanske över samma kant. Tyvärr förstörde detta mycket. Men när jag fick en osannolik person och dennes vänner hota en flickvän och andra runt mig, och sedan fick jobbförslag som jag inte kunde ta, tänkte jag att jag skulle ändå bryta och söka hjälp för förkylningarna igen och ta ett fast jobb. Jag funderade på att om jag småbusar, kan resurser som behövs på annat håll bli upptagna i onödan, eftersom hoten från denna person var så grova och psykiskt sjuka att man först reagerade men sedan tänkte att sådana personer går inte lösa på stan om de verkligen är sådana. Men på senare år har jag sett att de är vanliga i den krets där LK-gruppen håller till och företräder, och jag fick ett liknande hot från en av dem i LK-gruppen 1999, det och mängder med övergrepp hoppas jag att ICC utreder när denna text är klar, då det enligt  flera AI program uppgår till brott mot mänskligheten. 

Första sidorna

Punkter till boken 1997 Del 1 (Rättshaveristerna)

Startdatum:  Söndagen den 9 november 2003  

Första Publiceringsdatum: 19 december 2010  

Jag börjar skriva denna bok den 19 december 2010 med boksutkassten från 2002-2003 . Jag känner mig tvungen att skriva nu eftersom allt saktas in, fördröjs och försvinner. Jag hade tänkt att skriva detta först under 2011, men jag lägger ut det nu, bit för bit, för att skriva större delen av boken på nätet 2013, samtidigt som jag lämnar in en anmälan. Det kan vara påtryckningar, men det har hittills verkat som försök till nedtystning. Senaste dravlet var att jag inte skulle få f-kassepengar som jag väntat på i tre månader, och allt försenas runt omkring arbetet. Jag hade inte sjukskrivit mig eftersom papper inte nått fram och läkarintyg kom sent. En massa andra saker känns som rena förhalningar, och jag måste köra ut detta på bibliotek eftersom jag inte ens har 249 kr till modemavgiften. Jag måste skriva detta eftersom jag skulle skämmas om andra råkade ut för samma sak och jag inte sagt något. Jag lever under kraftiga hot, så jag försöker vara så anonym som möjligt just nu, så att den LK-gruppen inte kan skylla något på att vem som helst kan ha utfört detta. Detta ligger även hos polisen, CU, Amnesty och en annan hjälporganisation. Vissa namn är riktiga, men de fattar tydligen inget, så man får se om gemene man förstår bättre.

Jag lämnar lite memon från t.ex. 2003 som raden under, men det är den 19 december 2010 som jag börjar göra den publiceringsklar utan för mycket namn som inte ska bli drabbade av hastiga hämnd, utan låta folk besinna sig lite. Kommer att koda en del. (Skriv startdatum: Söndagen den 9 november 2003)

Först lite bakgrund som andra  kan verifiera vissa av händelserna, innan LK gruppen och långt senare då jag får veta att man har anklagat mig för delaktighet i Palmemordet i bloggar , i  fb grupper etc.   

 

1. Hösten 1996 

Jag umgicks med en kille (kan kalla honom för "Janne") från en förort. Vi var ofta på en krog på Söder i närheten av hans bostad där jag ibland övernattade då den jag hyrde av på Kungsholmen sålde sin lägenhet. Innan jag började umgås med honom igen hade vi avbrutit kontakten ett tag efter en dödsolycka som han blev dömt för vållande till annans död . År 2007 (inte 1997) kom jag på hur olyckan måste ha gått till då jag satt bredvid och polisens beskrivning med däcken stämde inte. Mannen som senare avled av hjärnblödning hade även däckmärken på benet och måste ha dragit sig själv under bilen då han måste ha haft en vindrutetorkare kvar i handen då han föll bakåt från sidan på bilen. Jag sade till Janne att vi måste gå direkt till polisen och berätta precis som det ligger till. Men han väntade ett par dagar. Han mådde inte så bra, men jag tyckte att han var dum som inte gick upp på en gång. Efter ett tag gick han upp, och när jag visste att han var där så gick jag också upp.

 

2. Bönder och skinns  

Jag träffade några "bönder" (från en bit uppåt landet) genom en person och vi hade kul, men så såg jag att ena killen (kan kalla honom för "Kalle") hade bekanta bland skinnhuvuden och högerextrema. Jag fick genast ett dilemma då jag aldrig har gillat nazister, men så tänkte jag att Kalles tjej var av annan religion från öststaterna i Europa och jag kunde ju alltid så några frön genom att berätta att jag hade utländska vänner. Skinnhuvudena verkade acceptera det, men det var värre med den ena som jag såg oftast då han inte verkade gilla några svart håriga över huvud taget. En gång sade denne att jag sagt en massa skit om några gäng då jag lagt mig full. Jag tänkte att det stämmer nog inte då jag inte hade något agg mot åtminstone minst det ena gänget och inte funderat på de två andra. Fick höra att han gjort samma sak senare då denne pratade med en person och beskrev det som ett skämt då folk inte kan svära på att de inte sagt skit då de varit packade och inte vet om de fått en minneslucka. Mycket obehagligt skämt. Kommer att beskriva två sömnprat i boken som jag själv varit med om på riktigt, men med theralen och alkohol, hot, stress, börjat tröttna på situationen och krigsliknande beredskapssituation runt omkring.

 

3. Kalle och pistolen 

Efter ett tag tog det slut med Kalle och hans tjej och han träffade brudar på löpande band men började också kröka mycket och tog amfetamin och tabletter varje dag. Han blev jobbig i största allmänhet. En gång i Fruängen fick han ett snedläge på sin nya dåvarande tjej som jobbade på skattemyndigheten och började armfäktas på henne. Jag särade dem och han gick in i sovrummet och hämtade sin pistol och riktade den mot henne. Jag tog hans arm och hand och riktade pistolen mot bokhyllan och sade åt honom att nej nej nej, varpå han släppte pistolen så att jag kunde stoppa på mig den. Tjejen hoppade som en gasell på soffan och ut genom rummet och sprang ut ur lägenheten. Han hade yttrat ett par väldigt överdrivna saker innan men de var så knäppa så jag trodde att han skojade eller visade sig tuff då han fått kontakt med vissa kriminella. Han var nog egentligen en mycket snäll person men hade blivit blåst på dels pengar ett antal gånger, dels börjat oftare med uppåt och tabletter men i grunden högkonsument av alkohol och det kan nog göra vem som helst bäng. Han började senare på AA och gifte sig med en polis som han känt sedan tidigare. Sist jag hörde något från honom hade han blivit ordentligt religiös och skilt sig.

 

 

4. Rakade huvuden och whisky

Många av Jannes kompisar roade sig med att raka sina huvuden, även utlänningar. En kväll satt jag där och väntade på något och hade druckit whisky. Jag var ganska långhårig men tänkte att jag aldrig vill se ut som ett skinnhuvud (även om det var på modet då att raka skallen, speciellt för begynnande flintskallar, vilket ser mycket bättre ut än överkammat). Efter ytterligare någon whisky skred jag till verket. Jag gick in i badrummet, ställde in trimern men gjorde fel. Jag lade ner den, och eftersom det var mitt i pannan (förbannade whisky :) ) blev jag tvungen att raka av allt. Det var kallt ute.

 

 

5. Efterlyst och stulna bilar

Jag var efterlyst för inställelse i fängelse då jag hade en månads fängelsestraff att avtjäna. Jag hade som princip att aldrig åka i en stulen bil. men gjorde ett undantag  en kväll då vi skulle in till stan, och polaren hade en ny stulen bil. För det mesta var det nya BMW som tjuvarna tog, men denna kväll var det en motorsvag ny Audi.

 

6. Frekvensmätare och polisbevakning

Vi åkte in till ett ställe, och när vi kom fram sade de som vi mötte att det blev ett jävla liv på en frekvensmätare precis innan vi hade kommit fram. (Jag bör tillägga att polarens  vissa av dem, vänner kan ha varit  bevakade av polisen) Det fanns en mätare som mätte radiofrekvenser, och man kunde nog ställa in den på ett specifikt band (polisens) för att sedan programmera in den frekvensen på en scanner. På så sätt kunde man tydligen avlyssna trafiken på radio, trådlösa telefoner mm.

7. Biljakten och gripandet

Efter ett tag på stället åkte vi därifrån, och han gasade på medan han bytte fil i en tunnel inne i stan. Vi såg direkt en polisbil som lade sig bakom oss och sedan satte på blåljusen. Där började en jakt. Jag hade hört om hans jakter tidigare, då folk kommit haltande och sagt att vi hade jagen och det var (kodar) som körde (det slutade oftast i skogen). Istället för att köra ut på motorvägen, där hastigheten skulle kunna bli mycket hög (man var tvungen att hålla farten uppe i en motorsvag bil när man har jagen) och där de lätt kunde stänga av avfarter, tipsade jag honom om en högersväng (som var mot Solna – inte det bästa valet, då de alltid hade en stor polisstyrka där). Men jag ville ha en slingrigare väg, eftersom jag inte var beredd att offra livet för en stulen bil. När vi kommit på den vägen (jag visste inte att det var mot Solna då), sade han: "Nej, det är ju mot Solna!"

Jag måste ge en eloge till polisen, då det stod vid nästan varje korsning med bilarna på tvären och saftblandarna på, och stoppade trafiken (klockan var väl runt 22-23 på kvällen, så det var inga barn ute). Färden gick på 50-70-vägar, ibland över 170 km/h, och jag såg att han vinglade en del . Jag försökte varna honom för kurvor jag såg och märkte att han höll farten strax under 170 km/h, och då gick det ganska stabilt. Färden gick genom låst stålgrind, ut på gräsmattor mm. Jag vände mig om vid ett tillfälle och fick se ett pärlband med polisbilar och tänkte för mig själv: "Jag som är efterlyst och aldrig annars åker stulen bil sitter nu med denna radda efter mig." Så jag började garva åt det komiska i det hela (kan ha varit spänningen också, då jag aldrig gillat att åka fort utan att styra själv). Han frågade: "Vad skrattar du åt?" en gång.

I alla fall slutade färden med att en civil polisbil flög över en mittrefug (som polaren redan hade försökt skaka av sig poliserna med genom att göra två misslyckade handbroms vändningar) och in i sidan på bilen. Vi fortsatte några meter, men det kom en civil till över mittrefugen, så vi var instängda. Jag tittade på honom, och han höll upp sina händer. Jag gjorde likadant. Hans dörr slits upp, och han "sitter" i luften – han blev uttryckt så snabbt att han i luften var i samma ställning som på sätet. Sekunden efter "sitter" jag i luften. Jag hör honom  en gång då de drog hans ansikte i asfalten. De som höll mig på marken frågade: "Vad heter din vän?" Jag svarade: "Fråga honom."

Det kom två poliser från någon annan station som var med i jakten och tog med mig i polisbilen mot Kronoberg. Dessa var mycket trevliga och skojade en del. Bland annat hade jag fortfarande min adress på Alströmmergatan kvar, och eftersom tjejen som ägde lägenheten hette G och de sett att jag var efterlyst, skojade de med mig om namnet, ungefär så här: "Du bodde hos G, och nu är du gripen." Angående bilfärden  sade ena polisen: "Du liftade bara, va?" med ett garv. Jag såg polaren komma förbi, helt blodig i ansiktet efter asfalt peeling, och sade " att det var väl onödigt".

Öppen anstalt och barack liv

Jag avtjänade min månad på en öppen anstalt . Jag hamnade på den baracken med flest utlänningar, vilket var lite lustigt eftersom jag var den ende med rakat huvud på hela anstalten. Det var ganska kul där – man var tvungen att busa lite för att tiden skulle gå. På min barack fanns turkar, finnar, zigenare, och några svenskar. En turk som var mycket trevlig pratade jag en del med. Denna turk bjöd hela baracken varje kväll på shai (ett te) med honung. Jag stötte på honom vid ett senare tillfälle.

8. Muck och avsked

Jag muckade runt årsskiftet till 1997. Här börjar den egentliga berättelsen. En  som skulle hämta mig, var mycket sen, så jag fick gå in i baracken igen (det är lite jobbigt när man redan har tagit avsked mm). Sent omsider kom han och hade med sig två flaskor sprit, som jag bjöd barackpolarna på. Jag lade flaskorna vid en sten som jag hade fått beskriven för mig tidigare. Jag trodde aldrig att de skulle få se flaskorna, eftersom det var spårsnö, men det gick bra.

9. 

Efter att ha muckat började jag återigen gå  på  krogen på Söder.

10. "Lena"  Fingerat namn som övriga  namn ,och hennes ex

Det måste ha varit i början av året då jag var ensam på krogen och satt i baren. En servitris, Lena , som jobbade där men var ledig denna dag, kom dit och drack en cider (tror jag det var). Hon slog sig ner vid baren bredvid mig, och vi började prata. Hon berättade att hon hade problem med sitt ex, som bland annat hade ringt till hennes föräldrar och hotat att bryta armar och ben av hennes då 12-årige lillebror för att hon skulle komma tillbaka. 

Hon berättade också att han hade skrutit om hur han och hans vänner hade hotat bort hela hans före detta flickväns familj från Stockholm när hon gjorde slut. Jag tyckte att hela historien var makaber. Jag hade själv haft en riktig dåre efter mig några år tidigare när jag träffade en annan tjej som var med barn (dåren var hennes ex). Han hade hotat både med avsågat hagelgevär och 9 mm pistol, men ändå hade han bara gått på mig personligen (förutom vid ett tillfälle då han hade fört bort henne,  det är en hel historia  där som jag får ta upp i mina memoarer senare). Därför tyckte jag att Lenas ex var ett riktigt ****, vilket jag också sade till henne. Lena  hade anmält honom, och han hade fått några månader i fängelse och besöksförbud. (Lappen med besöksförbud blev, fick jag veta senare, inte inskickad av Lena, så det gällde inte.)

Vi pratade om andra saker, och sedan frågade hon om jag ville spela biljard. Eftersom hon var trevlig (och såg ganska bra ut – jag hade inte kollat så noga innan eftersom jag bara besökte krogen) sade jag javisst. Vi spelade lite biljard och hamnade senare på kvällen hos henne. (Lägenheten tillhörde en kompis till henne som jobbade i musikbranschen. Hennes ex, "JIB", hade även hotat honom, och när jag senare träffade musik killen, som var en väldigt snäll kille, sjönk "JiB" ytterligare i mina ögon.)

Slut för dagen

Jag avslutar här för dagen. Klockan är nu 19:36 den 9 november 2003.

11.Lenas problem

Jag bodde hos Lena på Söder och flyttade sedan till en annan adress på Söder. Under hela tiden satt jag ofta på hennes jobb för att dels hålla koll på eventuellt strul. Vid ett tillfälle kom det in en kille (jag såg först bara honom) som tittade lite försynt runt omkring. Jag förstod att det var något med honom (en  ung , ju). Han kom fram och frågade om jag hade en cigarett. Jag sade ja, och han satte sig ner och började prata om JiB och Lena. Då såg jag två killar till som kom fram, och när den ene såg mig, vände han direkt. Den andre var tydligen JiB . Killen som satt bredvid mig sade att vi hade gemensamma bekanta och att vi kunde göra affärer mm.Eftersom jag hade hamnat i ett bråk med två killar – varav den ena var beväpnad med kniv – och inte kunde springa därifrån eftersom Lena var med, så slog jag dem tills de sprang därifrån. Det hela började med att Lena hade reagerat mot den ena av dem, och när jag såg att de började gå emot oss försökte jag avstyra situationen genom att säga att det hela var ett misstag. Men de ville slåss,  utanför deras address (och han tydligen spolat ner något dyrt på toa). Polisen hade kommit (de hade blivit nervösa, tydligen), och polisen frågade mig om jag ville att de skulle jaga killarna eftersom de hade snott min jacka mm, men jag sade nej. Han pratade också (tror jag nu) om att Lena  hade bott hos sin ex, JiB, och att hon skulle betala halva hyran mm. Jag reste mig efter ett tag för att kolla, och när de började gå, sade JIB något om "Nära och kära" och sedan gick de.

12. Hot och beskydd

Efter ett par månader (tror jag) flyttade Lena  och jag till en gata nära Slipgatan. Jag började  gilla den här bruden mycket . En dag hade jag sagt till henne att det nog var lugnt med JiB och att jag inte behövde kolla längre (jag ville ordna jobb mm), men hon ville absolut att jag skulle komma till hennes jobb. Så jag var där. Jag minns inte om det var samma dag, men jag satt och drack en stor mellanöl och åt en köttbit (minns inte om det var fläsknoisette eller vad, ointressant, men jag försöker ta med lite detaljer i alla fall) och funderade lite. Jag kom fram till att  nu går jag ut och ordnar ett jobb. 

Nästan samtidigt som jag tänkte detta kom ett gäng på led in genom dörren (förbi dörrvakten). Min första tanke var att dessa killar (såg tuffa ut) skulle man ha haft att tillgå när JiB och de var där innan (jag hade ringt några vänner tidigare, men de tog detta inte på så stort allvar – de var väl upptagna med sitt ). Men så kände jag igen en av dem som killen som kom fram till mitt bord förra gången. De fortsatte in i lokalen. Jag satt på ena sidan av en avskiljning, och dessa gick utmed baren. Jag reste mig upp och tittade på ägaren och tänkte kommer jan  ringa några  snabbt. Han slog ut med händerna som att han inte kunde göra något, så jag sprang längs insidan av lokalen och gensköt dem innan köket, där jag trodde att Lena  hade gått in . 

Den som gick först var JIB. Jag sade "Tjena", och han sade "Tjena" och frågade vad han ville (jag var spänd som fan och tänkte att det bara var att slå så hårt som möjligt när det brakar loss och ta honom först av alla). Han snackade om att han ville ha hyrespengar mm (ena a**** stod med en laserpenna och lös på halsen). Jag frågade hur mycket mm och hade tänkt ordna det bara det blev lugnt runt oss. Efter ett tag, när ägaren och vakten bad dem gå, började de gå. Samma a**** sade "Följ med ut", men mitt intresse var tillgodosett – att skydda Lena – så jag bara vinkade åt honom.

Nu började ett  ringande från min sida . Jag vet inte om jag var för lugn eller vad, men jag fick bara höra "Ring igen typ om det händer något" (jag hade förstått att om man var packad eller liknande, men jag hade faktiskt ställt upp på andra i liknande fall och tyckte att det var dåligt. Lena  hade sagt "Ring inte för många hit", och ingen kom, så det kändes väldigt ensamt just då. Hon sade: "Jag förstår om du lämnar mig nu." Jag sade: "Jag blev bara mer arg av besöket" (vilket var sant). Jag pratade med någon om hur många dessa var, och jag trodde att de var 6 stycken, men vakten sade att de var 8. Jag hade väl bara koncentrerat mig på de närmast mig. Senare ringde någon till restaurangen och sade att de var 70 stycken, och senare ringde de igen och sade att de var 400 stycken och att vakten (jag?) skulle bort därifrån snarast. Jag stanade kvar. Men jobb mm var återigen bortblåst från min tankevärld – nu gällde det att fortsätta skydda.

Jag drack ett par  öl och sade till Lena: "Det är helt okej för dig att ta någon som kan skydda dig bättre än mig." Jag hade varken pengar att köpa skydd för eller ett pålitligt gäng. Hon ville inte det (jag ville inte det heller, men jag tänkte att jag inte kunde garantera hennes säkerhet, och det var upp till henne om hon ville ha mig kvar). Men hon sade att hon ville prata med en man (en känd gangster som kallades "Kodar"). När han kom in på kvällen gick hon fram och pratade med honom. Hon sade att hon kunde lämna sin lön (ca 10 000 kr) mot beskydd. Gangsterns sällskap reste sig hastigt upp  och kollade sig oroligt runt.

13. Turbulens och vaksamhet

Det var en turbulent tid för både Lena och mig. Vi bråkade ofta, och jag hade ännu inte ordnat något skydd – jag hade bara två noname  innanför jackan. Jag satt dagen efter och höll koll på restaurangen, hela tiden med blicken mot dörren. Dagen innan hade det bara varit en person (en gäst) som stod i baren när de 8 kom in, men nu var det fullt. Jag kände mig spänd men ändå ganska lugn. När tre killar med jackorna på sig trängde sig förbi (i dörren där vakten stod fanns det en garderob där nästan alla måste hänga av sig), och eftersom de såg ut som  som killarna dagen innan, trodde jag att det var samma gäng (flest M/A***). Jag sprang upp till Lena, som stod vid barrundningen (där de hämtade beställningarna), och sade: "In i köket!" samtidigt som jag höll ett öga på de som kom in. Men sedan såg jag att dessa killar var från Lugna Gatan. Lena  sade: "Ta det lugnt nu, Lasse" (hon skämdes lite över mitt utfall, men ingen som inte visste något kunde ha uppfattat det). De tre killarna kom fram till vårt bord, där jag och ägaren satt bland annat, och de började prata medan jag hela tiden höll koll på dörren. Platsen var perfekt – den var längst bak i lokalen, så ingen kunde komma bakifrån, och man hade full uppsikt över lokalen. Ägaren hade sagt: "Här sitter du bäst", och det hade han rätt i.

14. Tunnelbanan och hoten

Ett tag efter detta hände något på tunnelbanan. Jag minns inte om jag var på väg till eller från något, men jag satte mig i början av en vagn, som alltid med ryggen mot väggen (så jag kunde se övriga vagnen). Det var på Söder, och vagnen var nästan tom. En kille (m/a-typ) – jag minns inte om han redan var där innan mig eller steg på efter mig – började söka ögonkontakt. När jag tittade för att se om det var någon jag kände, tittade han argt bort. Detta upprepades hela tiden tills jag steg av. Då sade han "Poff!" klart och tydligt bakom min rygg. Jag vände mig inte om utan ignorerade honom. Eftersom jag ville förringa JIB och hans gäng för mig själv och ta de "400" som någon form av skrämseltaktik, försökte jag intala mig att han hade hostat. Men jag visste att han sade "Poff", och vissa tankar började stiga upp om de 400 killarna. Jag hade hört att JiB umgicks med pundare (han hade ju en spelklubb mm) och hade sett m/a , så jag tänkte att 400 av det slaget kanske inte är så svårt att skaka ihop. Men jag intalade mig återigen att det bara var de sammanlagt nio (det var ju en svensk med i gänget förra gången) som jag hade mot mig i värsta fall, och att killen på tunnelbanan hade hostat. Jag tänkte att annars måste de ju ha mig under uppsikt, och så kloka kan väl inte sådana som hotar på det här sättet vara, tänkte jag, min då lyckliga idiot.

15. Skyddet och relationens turbulens

Jag vet inte vilken dag det var, men det var kort efter att de 8 killarna hade varit på besök. Lena och jag hade det spänt och jag hade tänkt att om det inte var för hoten mot henne, hade jag lämnat henne för länge sedan. Vi satt på en krog vid Västerbron och åt när hon ringde några personer. Hon fick höra att gangstern hade "lagt" ett skydd över restaurangen där hon jobbade. 

16. Slutet och återvändandet till JiB

Det tog slut någon tid efter detta, och hon gick tillbaka till JiB (??). Jag fattade inget. Jag hade frågat henne om hon någonsin skulle gå tillbaka till honom, och om det i så fall var av fri vilja. Hon svarade att om hon gjorde det, skulle det inte vara av fri vilja.

Jag ska hoppa lite framåt i tiden, eftersom det var lite struligt efter att hon gick tillbaka till JiB, och jag minns inte allt kronologiskt. Men jag ska skriva ner det som hände under en tid då allt var lite rörigt, inklusive det allvarligaste hotet hittills lite senare i texten men först monumentet. Detta var sommaren 1997.

17. Hotet på Konsum

Det jag minns av den här episoden skriver jag ner nu. Det hade varit lite tjafs med JIB på telefon, och han hotade att döda både mig och Lena om vi träffades bakom hans rygg, bland annat. Jag hade flyttat till Monumentet, ett ungkarlshotell, för att vara i stan om hon behövde mig. Vid ett tillfälle var jag inne och handlade på Konsum när tre m/a (tror det var tre, men jag minns säkert två) kom in och ropade: "Var är han? Var är han?" Jag kände igen en av dem – han var en av dem som hade varit inne på Lenas jobb och stått lös med en laserlampa. Han var ganska liten, men det tog lite tid att känna igen honom eftersom han hade håret uppsatt på något nytt  sätt. Jag ignorerade dem (visste inte vad annat jag skulle göra), och han gick förbi mig i kassan och ut. Jag blev berädd  och tänkte att de kanske väntade utanför med hela gänget. Så jag bad kassörskan att få låna telefonen . Jag såg att de hade en Volvo, en lite äldre modell (kan nästan svära på att det var en Volvo), utanför. När bilen åkte iväg struntade jag i telefonen och gick ut. Då såg jag ett bränt foliepapper ligga vid kanten där de hade stått. Jag har hört att man kan röka både tabletter och heroin på det här sättet, och jag har  sett det tidigare en gång , så jag förstod direkt vad folien hade använts till.

18. Inbrott och avbokad strid

Nästa episod består i att jag bland annat hade träffat en hygglig kille (c spansktalande ), och vi bodde vägg i vägg på Monumentet. En dag när jag kom dit var min dörr uppbruten. Jag fick veta att det hade stått två killar utanför hotellet och verkat vänta på någon under en längre tid (si och Sv). Jag fick uppfattningen att det var samma killar som hade varit inne hos mig, enligt c. De hade även gått på listen utanför och (en våning upp) gått in hos honom också. Ingen hade ringt polisen eller så (Monumentet är inget ställe man bor på, jag vet det nu – det var ett djävla klientel där. Jag nämner det bara upplysningsvis). Jag gick eller ringde till polisen (minns inte) och skulle beskriva vad de hade stulit (minns inte heller). Jag ljög friskt eftersom jag tänkte att Monumentet kanske hade en försäkring mm, och jag behövde pengar snabbt.

En annan episod – jag minns inte om det var före eller efter inbrottet, men jag tror att det var efter – bestämde vi oss för att träffas, och han skulle ta med sig alla män han kunde hitta för att ta hand om mig. Jag sade: "Det är okej, kom bara." Jag började jaga en pryl (jag var ordentligt trött på fanskapet) och hade fått ett löfte om en, men när dagen var inne hade jag inte fått den (tur var nog det, för de var liten ). Så jag ringde upp och avbokade mötet. Jag fick inte träffa Lena  mer om hon inte ville, och det var slut mellan henne och han mm mm mm mm.

19. Lenas försvinnande och oroligheter

Det var en del strul, och vid ett tillfälle (jag minns inte riktigt när) hade Lena  blivit förd till en lägenhet i Hammarby. När jag ringde henne på mobilen frågade jag om det var frivilligt (jag hade träffat henne efter incidenten med Monumentet), och hon sade ja. Men hon lät konstig, så jag blev orolig och ringde hennes mamma. Jag sade att jag inte visste om man borde ringa polisen eller inte mm.

20. Liten pryl 

Jag fick till slut en liten pryl.

21. K"by" och återförening

Det kan tyckas lite rörigt nu, och det är det också. Jag minns inte om jag hade varit i K"by" med Lena eller inte. Jag har inga direkta referenspunkter, och i en punkt nedan dagen efter inbrottet  blev jag så chockad efter ett hot  där jag inte fick hjälp av polisen..

Vi blev ihop igen, och jag tror att Lena var i K"by" då. Jag åkte buss ner dit. På bussen kom jag i samspråk med en man som läste Expressen. När jag var klar med min Aftonbladet fick jag låna hans tidning, och när jag erbjöd honom min tidning sade han: "Jag tar inte i skiten." Jag har hört det uttrycket senare också. Jag minns det , för det var lite lustigt. Jag det var på en pub som jag kommer till senare.

Jag kom till K"by", och Lena  visade mig lite runt. Vi badade mm. Jag minns inte om det var den här gången, men hon fick solsveda i ögonen, och handlade ögonsalva som gjorde detbättre  i ögonen. (Jag var där två gånger, kanske tre, men eftersom jag inte minns de separata gränserna så att säga, skriver jag vad jag minns därifrån tillsammans.)

1:a besöket

Vi var på stranden, och sedan ville hon ha en cider. Vi gick upp till en restaurang i K"by" som hade en uteservering på gatan. Hon gick på toaletten, och jag noterade att det stod en man (inte storväxt) av svensk/nordisk typ och kollade på mig. När jag tittade tillbaka, tittade han bort. Vi höll på så ett tag, och tanken slog mig att detta kunde vara något, men jag slog bort den och tänkte att jag var övernojig – vi var ju i  inte i Stockholm. Mannen stod vid entrén där Lena hade gått in. När hon kom ut blev hon upprörd eftersom hon hade sett mannen på stranden tidigare, och nu stod han utanför entrén. Hon undrade varför jag inte åtminstone hade rest på mig när jag såg någon vänta. Jag kände mig lite dum, eftersom jag hade hört att Jib  hade varit i K"by" med henne och att han även ringt dit och hotat . Men jag tänkte då  att ingen kan vara så  att de menar allvar med sådana hot. Och om jag hade varit i närheten av sådana hot, hade jag gått och gömt mig ett bra tag. Men den här killen hade sagt detta nyktert och även suttit på kåken för det (öppen anstalt) och tagit med sig ett helt gäng för att försvara sitt agerande. Så någon skam kunde man ju inte vänta sig där. Jag skämdes lite för att jag hade tänkt tanken att det kunde vara något men inte gått fram och typ spelat att jag också skulle på muggen.

2:a besöket

Lena  kände sig misslyckad och ville återvända till Stockholm. Eftersom hon hade gått på dansskola i många  år ville hon förverkliga sig typ, och jag ville absolut inte att hon skulle tillbaka. Vi bråkade om det. Jag vet inte om det var då, men tidigare hade hon pratat om pengar och att JiB hade mycket mm. En gång tidigare hade hon sagt att något dåligt  och jag hade då spenderat cirka fyra månader och "vaktat" henne mot den här herren på hennes jobb, så jag blev inte glad. Jag hade förstått att hon var imponerad av sådana killar, så jag sade: "Jag är lika som Al Capone." Då försvann intresset över att åka , och hon pratade inte mer om att åka till Stockholm. Jag tänkte att hon var lite larvig, men var glad att hon inte verkade så ivrig att åka tillbaka.

Vi cyklade runt och kollade på villor mm och pratade om att bosätta oss där (vilket jag tyckte var en väldigt smart idé). 

22. Hotet och polissamtalet

Detta var ca ett dygn efter inbrottet  som  Jib  ringde mig. Jag satt på en gräsmatta i Hammarby och hörde honom säga: "Alla vi 8 man som var på Lenas  jobb är nu på väg upp till din (kodar) för att våldta och döda dene." Jag blev först arg och sedan rädd. Han garvade och upprepade: "Alla vi som var där är på väg upp till din (kodar)." Jag tänkte att han inte kände till adressen eller något, men insåg sedan (någon sekund senare) att han kunde ha pressat   Lena .

Jag ringde polisen (jag hade inte för vana att göra det, eftersom man löser sina problem själv) och bad den manlige operatören att placera en målad  synlig polisbil, inte en civil, vid adressen de hotade. Men han sade att de inte skulle göra det. Jag kände total frustration  till slut när han nekade, och jag hörde att han flinade till. Jag tänkte snabbt och var tvungen att få dem dit så fort som möjligt, så jag sade med kylig röst: "Jag heter Lars Schnell och är en galen rånare. Jag har en kulsprutepistol och kommer att knäppa dem en efter en." Då blev det mer fart på honom, och han frågade: "Vem ska du skjuta?" Jag svarade: "De som hotar min (kodar)." Han frågade om de hade hotat mig per telefon (eller liknande) och tog mitt mobilnummer när jag sade att jag hade fått hoten på telefon.

Jag minns inte vad jag gjorde efter det, men jag blev  lite förlägen efter att ha (kanske var bakis) dels ringt polisen och dels beskrivit situationen för en vän som hade kommit vid ett tillfälle efter restaurang hoten. Han sade att det var väl okej att ringa då. Till mitt försvar var jag i den villfarelsen att alla riktiga dårar satt inlåsta. Jag sökte lite kontakt med folk eftersom jag förstod att jag inte skulle klara detta ensam. 

23. JiB galenskap och lögner

Jag tänkte: "Den här mannen är inte klok. Han har inget vett .Jag hade hört att han hade gott om pengar och även startat en pub i Spanien (tror det var där) mm. Han rörde sig med m/a, pundare mm (han är tydligen halv m/a). Vid ett tillfälle hade Lena  frågat honom hur han hade kunnat hota hennes familj på det sättet, och han hade svarat att han hade sett det på amerikanska långfilmer. Eftersom han måste ha varit över trettio år 1997, undrar man vad det är för galning som går lösa. Att han fick med sig folk är ju inte klokt.

Han hade spritt ut att jag hade gått ner på knä och gråtit när de hade varit inne på restaurangen med 8 man (jag brydde mig inte så mycket om det) och att jag var en pundare mm. Han påstod också att jag hade gått ner på posten i Bredäng och nn den. 

24. Heroinmisstanken och hammaren

Vid ett tillfälle ringde Lena , och hon lät konstig – som om hon var påverkad av heroin eller tabletter . Jag har inte så många referenser när det gäller heroin, eftersom jag inte har träffat så många som använder det, men jag vet hur de ser ut då de tagit. Jag vet dock inte så mycket om hur det kan höras på rösten. Jag frågade henne vad hon hade tagit, och hon visste inte. När jag hörde att hon höll på att somna (så mycket vet jag i alla fall, eftersom jag en gång hade en kille i bilen som precis hade tagit heroin och sedan somnade – jag tänkte då: "Bra, låt honom sova av sig skiten", men fick veta senare att de är nära döden när de har precis tagit och faller i sömn, överdos), fick jag panik.

Jag var på en adress (hos en kvinna) och tog med mig till hyggen. Dels för att JiB hade påstått att jag försökt mörda honom genom att byta en säkring mot ett gem i hans bil, som hade börjat brinna. Han nämnde också en massa tunga namn som tydligen hade åkt med – killen måste ha busskort för det gänget. Dels för att vid ett tillfälle, när han ringde mig, hade jag sagt: "Vi kan väl prata om saken, och jag kan vara där på fem minuter." Men då skulle han ha ett helt gäng med sig, och jag frågade om jag såg dum ut. Så jag förstod att han var skraj och hade ett gäng runt sig. Dessutom hade Lena  sagt att han hade erbjudit folk 20 000 kr för att hitta min (kodar) address.

Jag ringde en kille som var tillsammans med en tjej från ett pub/fik, och han av alla kom och skjutsade mig. När jag såg Lena i trappan, sprang jag över och hämtade henne.. Senare, när hon åter var hos honom (jag vet att det hela verkar helt dumt nu, men jag tvingar mig inte på någon , och lyssnade på  det hon sade först- att hon inte skulle återvända frivilligt tillbaka), hade han blivit livrädd när han hörde att jag hade varit utanför.

25. Jägermeistern med amfetamin i.

Vid ett tillfälle - strax  efter att jag ringde polisen- var jag uppe hos en bekant som var en flitig Thailandsresenär. Vi drack vin och öl. Jag var helt tom och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte tänka på det som hade hänt och kunde inte hitta någon lösning på problemet. Jag kunde inte ens ringa polisen, eftersom de tydligen struntade i folk runt mig mm. När det jag drack nästan var slut, frågade jag resenären om han hade mer, men han sade att han inte hade något. Han gick och lade sig och somnade ,jag  såg i hans barskåp  en halvfull Jägermeister och jag tänkte at även då det är likör så är det alkohol i den. Jag drack den, och sedan minns jag bara att jag först stod på Statoilmacken i Midsommarkransen och terade 90 000. Jag var helt borta – dels hade jag i skallen att de inte hjälpte de mina, och dels var jag rädd som fan för ett annat hot/varning sedan ganska lång tid tillbaka från en  lirae helt plötsligt mm. Jag fattade inget, och när jag någon/några dagar senare kom till sans, tänkte jag att jag måste ha blivit galen av all stress jag hade varit med om.

Men resenären, som jag snart talade med, sade att han hade sagt att han inte hade något att dricka, eftersom denna flaska hade han haft med sig utomlands och haft med sig cirka 7 gram amfetamin i flaskan. Således var det säkert minst 3,5 gram kvar, och det hade jag druckit. Jag vet inte vad en sprutnarkoman tar, men det rör sig nog max om 1 gram, och det var förklaringen. 

Men det var jävligt pinsamt, och jag tror inte att jag har varit på denna mack sedan dess. Han sade att han hade vaknat när jag var på väg ut, och han hade frågat vart jag skulle. Jag hade tydligen svarat: "Jag ska fixa (eller liknande) en m/a." Jag blev lite skraj över att ha varit så borta och hade sagt så och gått i väg. Så jag gick  till Mariapol och gick en 14-dagars Minnesota Kurs jag väntade på mitt körkort också så det var för både ock.

Lena  var intresserad först av att gå med  eftersom hon tyckte att hon drack för mycket på jobbet (hon var tillsammans med mig ett tag, men efter cirka en vecka på Minnesotakursen tog det slut . Minnesotakursen var intressant, men jag kände inte igen mig riktigt utan var ett sett att se folk samtidigt som jag behövde avvakta utan att göra något förhastat. Jag mötte en croupier där som hade ett bord på ett ställe vid Fridhemsplan (som jag kommer till senare), så jag stannade kvar tills det var slut och hade en kontakt där (hon sade att det såg bra ut om man, som jag, hade blivit av med körkortet, plus att jag ville att allt som hade hänt skulle lägga sig). Jag gick hos henne (jag minns inte vad hon heter, men såg henne på TV för ett tag sedan, i somras tror jag det var). 

De tog blodprover mm, och eftersom jag jämt var förkyld, hade jag spenderat en förmögenhet på hälsokost. Läkarna hittade inget, och jag trodde att det var jag som var gnällig och att alla var förkylda (snyft). Hon sade: "Du har alldeles för mycket näring i blodet." Jag svarade: "Jag äter mycket hälsokost eftersom jag jämt är förkyld." Just detta fick jag veta många år senare var höga blodvärden och som  är en blodsjukdom och med missvisande blodprover från 2011 så fick jag behandling först 2021 som jag klagat på labben och avvaktar nu 2025 en patientskadenämndens utlåtande ang, då försäkringsbolag 2   nobbar. trots att chansen att det ska vara rätt gjort bara är 0,055%. 

Med bihålorna och detta så var jag ordentligt sjuk men jag fattade inte det riktigt utan blivit van med ständig huvudvärk förkylning etc som blev sämre då jag nu inte heller på grund av bråket använde den låga dosen sudafed liknande en gång per månad då man kunde bli stressad av den och det behövde jag inte nu. 

26. Lena och efedrin

Jag mötte Lena ett par gånger till. Ena gång var jag jätteglad att se henne och att hon var oskadd – jag hade undrat. Den andra gången hade hon tagit efedrin, ett uppiggande medel som en del använder i tränings- eller bantningssyfte. Det finns bland annat i hostmedicin Mollipect. Jag har aldrig gillat verkan, men jag märkte i somras, när jag hade hosta i husvagnen och fått Mollipect utskrivet tidigare, att det gick bättre att skriva efter att ha tagit det. Jag hade hört det av en författare men trodde inte honom då. Lena hade tagit alldeles för mycket efedrin och blivit skakis. Hon bad mig att när hon dog (blev mördad) ville hon ha Candle in the Wind mm på sin begravning. Hon såg också att hennes smycke av  guld, som hon hade runt halsen, var borta. Jag lovade att ordna en ny och försökte lugna henne. Hon berättade också att hon hade träffat ett gammalt ex till mig och att vi hade gemensamt tycke mm. Hon sade också att A***, den lille m/a med laserpennan, hade sagt att Lena var fin, men att han hade fått hålla tillgodo med sådana som mitt gamla ex, som tydligen hade gått ner sig. Jag brydde mig inte om rykten de spred om mig, att jag var någon pundare mm, eftersom jag föraktade dessa människor och deras enda försvar var att de var heroinmissbrukare – en del av dem.

27. Jobb och avslut

Jag ordnade jobb och jobbade ett tag och väntade väl på att höra av  henne. 

Jag hade inte tänkt att skriva så utförligt, men det är lika bra att få jobbet gjort. Jag har missat en del, men huvuddragen börjar nog synas i denna del av del 1.

Dagbokssida  lite ned kortad – Fredagen den 16 januari 2004

Kl 09:29  

Jag har sovit gott och ska fortsätta med boken om jag orkar. Jag skrev bara cirka 10 sidor i går, men det var jobbigt att få allt på rätt plats och ändå försöka hålla det lätt överskådligt.  Nu när jag sitter här funderar jag lite på tiderna förr och blir lite sentimental. Men jag har väntat så länge, och jag har insett att vissa inte har begått några direkta brott mot mig, så det är inte farligt för dem. Men om det är så att de visste allt, är det min plikt att vidarebefordra deras ageranden.  

Kl 14:33 

Jag har skrivit lite grann och tog ett bad. Innan dess ringde resenären  och pratade om vinylskivor, och jag pratade om sura viner mm (synd att man var packad den 30/12-2003 ) (Förtydligande 2025-03-11 koma samtalet  efter klunk med theralen) .
Jag såg att någon hade skrivit i snön på taket. Först såg jag inte vad det stod, men sedan såg jag att det stod "JiB" med en kvinnlig handstil. Jag tänkte att det kan vara värt att slösa det sista fotot på det, men tänkte sedan att vinkeln inte är så bra. Jag satte mig i bilen och såg då att även bakrutan hade "JiB" skrivet på sig, och det stod "E" (och något som såg ut som ett "n") "I K", nästan som "Erik" men inte. Så jag körde bort en bit och fotade det (kan ha varit snorungar) och körde  så jag tänkte att om jag kör med värmen av till Farsta kan jag köpa en kamera till (en gångs med 27 bilder) där och fotade om det ännu är kvar på taket. Jag tankade  och kom till Farsta. Då såg jag att det stod väl synligt kvar. Jag handlade en kamera för 49 kr och värmeljus för 19 kr (50 st) och gick ut. Jag funderade på att köra bort innan jag fotade, men tänkte att det är ganska vanligt att ta foton för annonser mm på bilar, så jag tog tre–fyra bilder. Sedan, när jag klev in i bilen, tog jag även ett foto på dagens Expressen (som jag köpte när jag handlade) för att datera det hela. Jag har skrivit mycket om JiB i går och har även fyllt i lite i dag på en punkt.  

Kl 15:03  

Vädret är mulet, och temperaturen är –1,3°C. Jag har ett déjà vu angående det jag skrev ovan i dagboksbladet om att jag kommit överens med någon att denna ska skriva eller göra något med bilen.  

Röd text skriven den 18 januari 2004 kl 19:37  

Kl är nu 16:18 på lördagen den 18 januari 2004. Jag ska fortsätta med bokens punkter men kommer inte att utelämna så mycket som jag tänkt från början.  

28. Essingebrogatan och JiB

Jag bodde som sagt på en adress  och letade efter en lägenhet via Bostaddirekt. Jag fick tag i en på Essinge Brogatan av en man vid namn U O. Resenären var med när jag kollade lägenheten mm. Jag funderade givetvis på det där med JiB och att han hade sagt (jag fick veta det av Lena) att han skulle betala 20 000 kr till den som hittade min (kodar) address. Men jag tänkte att han nu inte har någon anledning att bråka, och det har gått ett bra tag. Jag hade givetvis det i bakhuvudet att jag trodde att det var lugnt ett tag när jag satt på Lenas jobb, men jag misstog mig. Men som sagt hade jag inget att oroa mig för, eftersom det inte fanns någon anledning att han skulle dra igång något.

29. Flytten och telefon hoten

På kvällen innan jag skulle flytta hade jag gått igenom att det inte var några problem och att ingen fara alls förelåg för den kvarboende . Jag var glad att flytta till en fin etta . I alla fall  så ringde det på telefonen, och jag svarade "Hallå" (jag svarade aldrig med namn). Det var en person som tuggar tuggummi och bara sade "Fel nummer." med brytning , och jag tänkte: "Fan, de har hittat hit först." Men jag slog nog bort tanken . Sedan ringde det igen, och jag struntade i att svara, eftersom jag tänkte att om det är någon som bara slår i telefonkatalogen efter efternamn, är det inte bra om han känner igen min röst. Jag blev oroad , och tänkte sedan att det  skulle vara bra om Jib  visste i vilket område jag flyttade till  , så att han hade en annan adress att leta efter så att en felringning(?) till tidigare address inte skulle göra mig oroad.

Det var så att vi hade sagt en massa saker per telefon. Dels hade han sagt att han hade tagit med sig alla 8 man till restaurangen för att han ville gömma sig i mängden, typ, eftersom Lena hade begärt besöksförbud. Hon hade sagt till mig att hon hade inte skickat in det, så det gällde inte,Förmodligen en   bortförklaring till att han inte kom ensam, eftersom jag tror att han hade fått höra att han var feg, Men allt detta var för en tid sedan, innan jag skulle flytta, så jag trodde att allt hade lagt sig.

Men efter dessa telefonsamtal bröts friden för min del  helt, då jag inte visste om det var en fel ringning eller han som fortsatte. 

30. Essingebrogatan och puben

Jag flyttade in på Essingebrogatan, och på kvällen gick jag upp till en pub i Fridhemsplan som jag inte hade varit på på säkert drygt 6 månader. Jag hade slutat dricka på grund av att jag inte ville göra något förhastat.   Jag drack en öl och funderade lite på allt och pratade lite med bartendern. Efter ett par–tre öl kom det fram två killar till mig och verkade intresserade av mig, eftersom puben var nästan helt tom.

Jag tror att de enda som var vid bardisken var jag och två killar. De började ställa frågor—kanske var de intresserade av män , men jag tänkte att de lika gärna kunde vara JiB.s polare med tanke på den som kom frampå den andrapuben . De frågade varför jag var där och så vidare. Jag var så trött på allt bråk att jag sa något i stil med att jag väntade på någon som kunde "fixa mig". Jag minns inte exakt, men det var innebörden.

Till slut visade jag **k på p** (förmodligen för att han inte tog mig på allvar, och jag brydde mig inte om risken för sex månaders fängelse för olaga). Jag hade den i högra fickan. När han undrade om den var riktig, gav jag honom den och sa något i stil med "kolla". Sedan vände jag mig om och fortsatte dricka min öl. Jag var helt lugn och tänkte att om han gjorde något mot mig, så... ja, då skulle jag hantera det. Jag sa vad jag hette och ungefär var jag bodde. 

En annan såg den , och jag tog tillbaka den och frågade om han ville ha den för säkerhets skull. Han nekade. Jag åkte hem.

Kvällen efter åkte jag tillbaka till samma ställe och satte mig för att dricka öl. Då kom en man, kanske mellan 24 och 30 år, fram till mig. Han var trevlig, men jag förstod direkt att något var på gång. När han sa att han kände JiB, insåg jag att det här inte var bra. Jag hade bara en liten  med mig. . Han frågade om jag tyckte att JiB var en pajas, och det var precis vad jag tyckte.

Han kände tydligen JiB polare och föreslog att vi skulle prata. Jag ville få slut på tjafset, så jag gick med på att mötas där dagen efter. Han frågade om jag var med nn, och jag svarade ja. Då bad han mig att lämna den hemma. Jag sa att det gör jag inte, men att vi kunde sitta bredvid varandra och ha den liggande på soffan mellan oss. Det ville han inte. När han förstod att jag tänkte ta med den ändå, bad han mig åtminstone att vara nykter när jag kom. Han  gick ut flera gånger. 

Jag berättade att jag bodde på Lilla Essingen och  vi bytte telefonnummer och bestämde en tid. Sedan åkte jag hem.

Innan mötet hade jag ringt runt för att få uppbackning , men jag fick bara tag på två personer till att börja med, och senare en tredje som hade lite mer. Han sa att jag skulle ringa igen om det verkade gå fel. Jag skrattade åt tanken—hur skulle jag kunna ta en "time out" mitt i mötet för att ringa efter hjälp? Det var inte mycket att hoppas på, särskilt eftersom jag visste vad  JiB var för typ. Jag trodde att han åtminstone skulle dyka upp med de åtta sedan tidigare. 

Jag bad de två som kommit för att hjälpa mig att vänta på en pub ungefär 300–400 meter bort. Jag ville inte att de skulle bli skadade, eftersom det här var mitt tjafs och dessa  var bara två personer och för att göra detta på ett säker sätt så borde det varit fler som stöd om att man hotar inte på det sättet.

Kvällen på puben

31. Kvällen var inne, och jag tog bussen upp till Fridhemsplan. Jag gick in på puben och  jag beställde en öl. Trots att jag kände mig relativt lugn (jag ville verkligen detta och såg det som min skyldighet), blev jag förvånad över  ölen i min hand skakade. Sedan beställde jag en till och tog en kaffe. Jag ville ha lugnet från ölen-  men behålla skärpan från kaffet – inga misstag fick ske.

Jag höll ett öga på dörren, försökte verka så lugn och oberörd som möjligt. Jag minns inte om det var samma bartender som tidigare, men det är möjligt att det var därför jag ansträngde mig för att verka avslappnad. Efter ungefär en halvtimme beställde jag en taxi. Jag tror att någon i personalen sa åt mig att ta taxin på gatan, och jag fick en känsla av att det kanske fanns folk från polisen där. Jag bad igen, lite snällare den här gången, och de ringde efter en taxi. Jag väntade ett tag inne men kom sedan ihåg varför jag var där och gick ut.

Utanför såg jag en grå, gammal bil på hörnet på andra sidan gatan med minst två personer i. Jag kollade mig omkring lugnt. En dam kom fram och frågade mig vägen till S:t Görans eller S:t Eriks sjukhus. Jag försökte minnas skillnaden mellan dem (jag har alltid blandat ihop dem) och svarade något i stil med att jag inte var säker.

När taxin väl kom (det var en rymlig bil med en m/a chaufför – jag hade inget emot det då, och egentligen inte nu heller, men man måste dra gränsen någonstans, jag ska utveckla det här senare), frågade jag chauffören om det var okej att betala honom 50 kronor för att bara släppa av mig runt hörnet. Han undrade varför, och jag svarade att jag hade en svartsjuk kille efter mig. Jag tänkte att det var en nödlögn, men det var ju egentligen  sant – jag ville skaka av mig bland annat de möjliga   i den gråa bilen, om de nu var ute efter mig. Han gick med på det, och när vi kom till bussarna vid Fridhemsplan hoppade jag av, gick snabbt över till andra sidan och hoppade in i en annan taxi. Jag bad honom köra mot den andra restaurangen där mina två vänner väntade.

Jag steg ur på motsatta sidan av gatan och såg en polisbil komma i hög fart och rakt upp mot den andra restaurangen . Jag minns inte om den hade sirener påslagna, men den hade i alla fall blåljusen igång. Jag tänkte att det kanske verkligen var polisen som varit på puben och som jga då måste h asnurrat upp totalt i sådana fall med taxi bytet. Jag gick in och ner till undervåningen (jag är inte säker på om vi kommit överens om att de skulle vara där nere, men jag tror att jag först trodde att de hade gått och sedan gick ner för att kolla). En av dem spelade flipper, och den andra tittade på. Jag satte mig och pratade lite med den ena killen. Han frågade om allt hade löst sig.

Då kom en man fram som jag direkt tänkte kan vara civilare. Han frågade om vägen till puben jag precis hade lämnat. Han tittade intensivt på mig, och jag beskrev vägen glatt. När han gick uppför trappan tittade han  så intensivt åt mitt håll så att han  snubblade till (han föll inte) och gick vidare. Jag sade till mannen  bredvid mig, att det  kan varit en polis, och han utbrast att han tänkt samma sak.

Vi lämnade stället, och inget hände. Jag tänkte på prylen och att polisen inte skulle ta den. Jag minns inte vart vi gick, men det var antagligen mot Hantverkargatan. 

Kvällen inleds

Jag drack nog några öl och åkte hem. Jag minns inte om det var med taxi eller ej, men jag gick upp (då jag tror att det var från samma kväll som nu följer) och lade prylen under den vänstra sittdynan (om man står framför soffan). Sedan gick jag ner till en bar nedanför.

Mötet på baren

Det var trevligt där. Det fanns ett band som spelade och stämningen var god. Jag tror att det var denna kväll som det kom fram en man, och vi började prata. Han föreslog att vi kunde gå hem till honom och dricka. Han hade vin, tre flaskor eller kanske två – jag minns inte exakt.

Återkomst till lägenheten

Vi gick upp till mig. Jag var nu ganska drucken men ändå alert, på grund av spänningen. Han satte sig ner på soffan på högra sidan. Jag tänkte först att prylen kunde ligga kvar under sittdynan. Men eftersom jag hade tänkt mycket på säkerhet och även övervägt att han kunde vara någon som kollade mig för JiBs räkning, ville jag få bort prylen. Jag tänkte vänta tills han gick på toaletten för att flytta den.

Flyttandet av prylen

Eftersom jag inte visste vem han var (och aldrig tidigare hade tagit upp en främmande man), övervägde jag min säkerhet noga. Jag hade inte blivit "fikus" utan ville bara ha sällskap – dessutom hade han vin! Jag tänkte att det inte gjorde något om han såg mig flytta prylen, så jag lyfte på soffkudden och lade prylen på ett annat ställe (jag tror det var under bäddmadrassen).

Hans reaktion och flykt

Plötsligt såg jag honom i hallen. Han måste ha satt en djävla fart. Jag tänkte att han nog inte såg prylen och att han var på väg mot toaletten. Men han gick bara rakt ut och nerför trapporna. Han blev skraj; han hade en blek min när han i ögonvrån stirrade på mig. Jag tänkte att jag skrämde honom.

Efterdyningarna

Trots att han försvann var jag glad att han inte tog med sig vinflaskorna. Jag drack lite först och väntade på att polisen skulle dyka upp, då jag förmodade att han kanske skulle anmäla mig. Samtidigt hoppades jag att han skulle komma tillbaka, så att jag kunde förklara varför jag hade prylen. Det var ju tredje kvällen i min nya lägenhet, och jag ville inte bli avhyst direkt. Jag tror att det var denna kväll som jag först hittade mitt nöd gömställe på vinden för prylen och annat.

"Päkka" utebliven ankomst  

"Päkka" uteblivna ankomst är något jag reflekterar över. Jag vet inte om kronologin stämmer med den plats jag skriver om nu. Detta är bara för att jag glömde att fylla in det tidigare. Obs: ej kronologisk.  

Kvällen på puben och dag två  

Det jag nu ska komma till vet jag inte om det skedde samma kväll som jag var uppe på puben. Egentligen hör detta till dag två. Jag har tidigare benämnt allt för de åtta dagarna, men det ska vara tio sammanlagt.  

Det var då jag mötte honom som sade att han kände JiB m.fl. och som var anledningen till att jag gick upp till puben de övriga dagarna. Jag kommer efter detta att benämna dagarna som bara åtta från det uteblivna mötet. Jag märker att det blir lite snurrigt, men jag skriver blandat noggrant och blandat inte fullt så noggrant. Jag är lite slö eftersom jag vill skriva så mycket som möjligt nu och slippa göra det senare.   

Han gick ut minst en gång för att sedan återkomma och gick ut igen. Jag måste erkänna att jag tänkte dra vid minst ett tillfälle, och det kanske var det han ville se om jag gjorde. Men jag hade fått nog av dessa "men" och ville lösa det hela och gå vidare med mitt liv så snabbt som möjligt. Därför stannade jag kvar.  

Efter att han gick satt jag kvar en stund. När jag gick ut stod det två eller tre  killar , som från samma region , som om de väntade på något. De stod inte ihop utan på ett bra avstånd från varandra. Den i mitten höll om en brud, och jag tänkte att detta kunde vara något, men slog bort tanken. Jag noterade dock att dessa två i paret iakttog mig medan de "hånglade".  

Reflektioner och försiktighet  från 2004

Klockan är nu 21:27, och jag har knappt kunnat skriva något eftersom jag mest har tänkt. Jag har nog omedvetet tänkt att det är viktigt att få allt så korrekt som möjligt. Omedvetet, eftersom jag har väntat sju år på att sätta detta på pränt och lärt mig försiktighet.  

Jag vill inte säga något om vissa personer som jag tror inte har så mycket med detta att göra, men som ändå är en stor del av det hela när det gäller att bevisa att jag har rätt. Jag hoppas att jag kan skriva mer i morgon. Nu ska jag skriva dagboken, och det brukar inte vara några problem.  

Händelser den 3 februari 2004  

Det är i dag den 3 februari 2004, och klockan är nu 17:17. Jag har haft lite att göra, fotat och lagat bilen som delvis börjat brinna. Jag har haft en hel del déjà vu och vet inte om jag har bett någon att lägga ut spår som jag sedan dokumenterat för att folk ska veta att jag inte bara svamlar om något ovidkommande, utan skriver om det som verkligen sker och händer – oavsett om det sker av slump eller är direkt riktat mot mig.  

Jag hoppas att jag inte gjort bort mig för mycket den 30 december 2003. Jag vet bara att jag hade en tidning som sista ringt i theralen och vodka koman och "mins" tex fragment som "koppla"  "koppla" och inget mer med säkerhet. Jag vet att jag ringde just den tidningen  eftersom det fanns kvar på mobilen.  

Om personer och sammanhang  

De personer jag ska skriva om nu är det väldigt jobbigt att beskriva, men det måste göras. Jag har tidigare varit utsatt för vissa saker, och dessa måste tas med för sammanhangets skull. Om de inte har med resten att göra är de ganska trygga, men om de vet vad som skett sedan 1999 får jag se dem som medlemmar i en galen sekt. Jag gör dem bara en välgärning genom att beskriva dem så att de får möjlighet att lämna "sekten".  Tillägger här 2025 mars att jag fick veta 2015 att det var palmemordet jag blivit felaktigt anklagad för att kunnat vara delaktig i, eller åtminstone min bil men som var krockad sedan 2 månader innan även ambulans och som stod inför skrotning, så galen sekt passar bra på denna LK gruppen med anhang. 

Klart med reflektioner Punkt 32 nu.

Päkka uteblivna ankomst och telefonsamtal  

Som sagt, så kom inte någon Päkka. Jag ringde den man jag hade bestämt träff med, men fick inte tag på honom. Vid ett tillfälle ringde några yngre personer och trakasserade mig. Jag förmodade att de försökte skrämma mig eftersom jag hade gått till mötet. Dessa telefonsamtal lät som om de kom från någon yngre person med utländsk brytning som försökte låta äldre och tuffare.  

 Beslutet att undvika krogen  

Jag struntade i att gå ner på restaurangen på Ön  ett par dagar och åkte istället in mot staden. Efter mötena på krogen i Fridhemsplan hade jag bestämt mig för att gå upp en dag för varje kille som var inne på Lenas jobb – alltså åtta dagar på raken – för att förvissa mig om att de inte ville bråka.  

Efterföljande personer  och misstankar  

En dag märkte jag att jag hade en person gående efter mig. Jag tänkte att han inte hade något med m/a att göra, så jag övade lite på att titta i skyltfönster för att upptäcka om någon följde mig utan att behöva vända mig om – värsta Bond-stuket.  

En kväll, då jag som vanligt gick från bussen i Fridhemsplan, märkte jag att någon gick i samma takt bakom mig. När jag såg att det var en som påminde om Jib gänget  tänkte jag att detta kunde vara något och blev lite på min vakt.  

Restaurangen och mötet  

När jag gick in genom dörren på restaurangen tog jag tag i telefonlur på automaten direkt till höger om entrén och låtsas slå ett nummer medan jag kollade genom glasdörren ut mot gatan. Jag hade noterat en man i 55–60-årsåldern stå vid busshållplatsen mitt emot restaurangen, klädd i en vitgrå rock som man typen  brukar se i agentfilmer.  

Jag väntade en stund och tänkte att det inte var något med killen som följde efter mig. Plötsligt såg jag honom stanna vid dörr glaset och luta sig mot det för att kika in. När han såg mig stå med luren i handen fortsatte han att gå. Jag blev överraskad  och ställde mig vid andra dörrposten för att fundera på vad jag skulle göra.  

 Konfrontationen  

Jag tänkte att jag var där för en sak och måste ta reda på om killen var efter mig eller inte. Jag vände på klacken, körde ner handen i fickan med prylen och öppnade dörren. Jag började gå med beredda och snabba  steg efter killen.  

Efter cirka fem meter hörde jag någon på min vänstra sida komma och utstöta ljud. Jag vred på huvudet och såg den äldre mannen från busshållplatsen komma springande över gatan snett bakom mig, med högerhanden innanför rocken i höjd med byxlinningen. Jag tänkte direkt på "Päkka" och vände mig om för att gå tillbaka mot restaurangen.  

 Spänningen utanför restaurangen  

När jag kom tillbaka såg jag fem–sex personer stå i en klunga utanför dörren. Jag tänkte att detta måste vara "Päkka", eftersom det hade varit folktomt utanför sekunderna innan. Jag  fick gå före  in och frågade en kille vad klockan var, väldigt vänligt för att se spännings läget på dem. Han svarade hetsigt " vad Klockan är" ? , men en kvinna i klungan tog snabbt över och besvarade min fråga vänligt.  

 Efterdyningarna  

Jag åkte ganska snart ifrån restaurangen. Jag gick bara in och kollade muggarna innan jag for vidare. Tidigare hade jag besökt ett spanskt ställe på Hantverkargatan och åkte dit ett par gånger för att äta. Deras köttbullar var kanongoda. Jag minns inte om det var dit jag åkte nu med taxi.  

Jag funderade på varför "Päkka" inte hade tagit mig eller om jag feltolkat. Men man hade ju hört om självsanering och liknande. Jag var glad att jag fortfarande hade prylen kvar. Jag blev nog lite halvpackad eftersom en del av spänningen försvann.  

 Reflektioner och rädsla  

Jag var rädd för att behöva göra något mot någon yngre person. De som hade ringt efter det uteblivna mötet lät väldigt unga, och jag tänkte på alla under min ålder – då ca 30  – som snorungar. Jag försökte tänka mig in i situationen att om ett helt gäng kom och hotade mig på det sätt de gjort, så hade jag inget val.  

Jag ville dock inte skada någon, inte ens JiB.  Jag hade tidigare varit med om en dödsolycka och funderade på om vissa saker kunde ha gjorts annorlunda. Detta hade jag i tankarna, trots att jag var ute i rätt ärende.  

En kväll på Essingen och första mötet med Lennart Karlsson (LK) 

Jag blev nog lite halvpackad och åkte till Essingen denna gång. Jag tänkte att om "Päkka" är runt, så spelar ingen roll vart jag går. Jag gick in på krogen på Essingen, men hade inga pengar. Jag försökte krita en öl med orden att jag precis flyttat dit och skulle bli en stamgäst, men blev nekad.  

Det satt en man i baren som såg rakryggad ut, och jag funderade på om han var en Päkka. Men han drack öl, och jag tänkte att han inte kunde dricka om han var där för att bevaka lugnet. Det fanns även två tjejer där inne.  

Testet på mannen i baren  

Lite salongsberusad bestämde jag mig för att testa mannen. Jag bad om en whisky men blev givetvis nekad, så jag sade: "Om jag tar en ändå, vem ska stoppa mig?" Jag sneglade på mannen, och som jag gissat svarade han: "JAG."  

Jag gick mot honom och frågade hur han skulle stoppa mig. Tjejerna slängde sig mot mig, och en av dem började pussa mig. Givetvis slutade jag och gick hem.  

Lånet från resenären  

Under dessa åtta dagar hade jag frågat resenären om han kunde låna mig pengar. Jag behövde  pengar eftersom jag alltid tog en öl på restaurangen i Fridhemsplan och sedan taxi in mot stan för att äta.  

Resenären förstod att jag hade det jobbigt. När han kom för att låna mig pengar såg jag att bilen var tungt lastad bak, trots att hans vän och dennes barn klivit ur. Jag funderade på varför han tagit med sig ett barn till min adress när jag beskrivit att jag hade bråk.   

Åter på Essingen  

Jag pratade lite med resenären och sedan  gick jag ner till stället på Essingen där jag varit tidigare. Jag kände mig lugn, eftersom jag förmodade att "Päkka" kollade både Essingen och Fridhemsplan, men så sker detta med en person som hette Viking:   

Jag beställde en öl och satte mig vid bordet längst fram mot dörren. Jag hade tidigare tänkt att det var bra att ha ryggen fri, så jag satte mig alltid mot en vägg. Om det gänget skulle komma, tänkte jag försöka ta mig mot utgången och lita på paniken och samtidigt slå på så många som möjligt på väg ut ( jag hade obehandlade  astma liknade symtom här så min kondis behövde adrenalin för att funka ett kort tag. Jag var blixt snabb på korta sträckor men jogging no no  ).   

 Mötet med Viking  

En man kom in, en ganska knubbig svensk, och beställde en flaska öl. Bartendern som inte kunde fullt svenska frågade "kalas?" och visade fram ett glas. Jag  och mannen skrattade och tänkte att det stämde – en öl är lika med kalas. Mannen, som jag kan kalla "Vik," frågade om han fick slå sig ner, och jag svarade: "Javisst."  

Vik bjöd på en flaska öl, och vi pratade lite. Sedan kom två andra män in och satte sig bakom mig vid ett matbord. Den ena såg ut som en nyligen frigiven fängelsekund, solbränd och vältränad men benig i ansiktet. Den andre var pluffsig och blekare.  

 Misstankar och ilska  

Jag märkte att Vik bytte blickar med den bleka mannen bakom mig. Efter en stund började Vik fråga mig om vad jag jobbade med. Jag svarade att jag var målare, men när han frågade var jag jobbade, svarade jag svävande: "Lite varstans där det finns jobb."  

Jag började fundera på den baktunga bilen och om resenären möjligen blivit tvingad att visa mig för någon. Jag blev förbannad. Det hade redan hänt mycket dessa dagar, och jag ville inte bli störd av en massa frågor.  

Konfrontationen  

Jag satte mig med ryggen mot glasrutan för att kunna se både Vik och männen bakom mig i periferin. Jag slog numret till resenären och ville se reaktionen hos männen bakom mig. När det blev svar, sade jag lågmält: "Om det är du som skjutsat denna man (Vik), så ska jag weista dig."  

Jag menade inget mot han ,  jag ville bara se om och hur de reagerade. Männen bakom mig började rycka till med händerna på sins byxor , och Vik, som börjat fråga om en kille jag kände till började bläddra i sin agenda för att visa telefonnumret till killen han hade frågat om. Under tiden satt de två andra männen, som tidigare bytt blickar med Vik, stela och ryckte ibland. Jag ville hålla alla tre i mitt synfält, så jag reste mig, gick mot baren och höll hårt i prylen i fickan. Jag sa till Vik att han skulle visa mig numret (medan jag samtidigt höll de två övriga männen i ögonvrån).  

Vik bläddrade i agendan som om hans liv hängde på det, och de andra satt som ljus. Jag gick sedan  till ett bord längst in och satte  med ryggen mot väggen, för att ha ett tydligt synfält över hela gruppen. Under bordet drog jag fram prylen. Bartendern lade märke till något och bleknade; han kunde nog bara ana vad jag gjort, eftersom jag dolde den väl. Jag spände den i samma rörelse.  

För att säkerställa att jag inte gjorde någon oskyldig illa satte jag prylen  mot mitt knä, en säkerhetsåtgärd för att undvika olyckor genom att veta exakt var den var. Samtidigt försökte jag projicera ett "galet" uttryck för att skrämmas, i hopp om att det skulle förhindra att någon gjorde ett drag. Männen vid bordet nu framför mig verkade få bråttom och frågade snabbt efter notan. Jag bad Vik att ge mig biran och ciggen, men han vägrade.  

De spända  återvänder  

De två männen lämnade restaurangen, och jag pustade ut. Jag stoppade prylen i fickan och började prata med Vik medans jag reste mig och gick ditåt. Jag undrade varför han var så frågvis. Strax därefter kom de två tillbaka i sällskap med en tredje man. När han beställde en öl hörde jag hur torr hans röst var, vilket avslöjade hans nervositet.  

Jag tänkte att jag behövde lämna platsen. Jag tog min flasköl och gick ut. Med prylen dold i min insida gick jag ett kort stycke, vände mig om och scannade omgivningen. Jag gjorde detta flera gånger, gick framåt och baklänges om vart annat  för att säkerställa att ingen följde efter. 

Tillbaka till porten  

 Men när jag kom till min port och var på väg upp kände jag mig osäker. Jag satte mig hukande med ryggen mot en vägg, en plats där jag hade full kontroll över min omgivning.  

Jag undersökte prylen för att säkerställa att den sjätte , som jag alltid höll tom, var korrekt justerad för att minimera risken för olyckor. Medan jag satt där reflekterade jag över Vik och de andra männen. Jag började förstå att Vik inte var där av en slump. Jag ringde resenärens mobilsvar och bad honom ringa mig eller be sin vän att lämna platsen. Jag ville inte att Vik skulle råka illa ut bara för att han hade pratat med mig.  

Återvändandet till grann restaurangen  

Efter en kort stund  gick jag tillbaka till restaurangen. Jag höll prylen i fickan och öppnade dörren med vänster hand. Direkt såg jag den skinntorra mannen sitta vid ett bord till vänster, medan en familj på tre satt i hörnet bredvid. Framför bardisken stod den tredje mannen som hade kommit in tidigare. Bakom honom stod ännu en man, möjligen den plufsige, med blicken mot toaletten. Vik satt på soffkanten, och den skinntorra mannen gav mig ett avväpnande leende och höll händerna synliga.  

Jag sade till Vik att vi kunde gå till ett annat ställe för att ta en bira, men han nekade. Jag försökte igen, men när han vägrade sade jag: "Skyll dig själv," och började backa ut. En man från familjen sade med myndig röst: "Stäng dörren efter dig." Jag svarade artigt "ja visst", stängde dörren och gick hem igen.  

Tankar och tvivel  

Huvudet snurrade kort av tankar. Kunde det  ha varit Päkka? Och om det var det, varför gjorde de inget? Jag reflekterade över vad som hänt men sedan snabbt  förberedde mig på att fortsätta mötet  i Fridhemsplan och nästkommande, dagar som planerat.  

Återbesök på Fridhemsplan  

Jag åkte som vanligt upp till Fridhemsplan och gick in på restaurangen vid den vanliga tiden, eftersom de åtta dagarna inte var avklarade. Jag satte mig med ryggen mot väggen längst in, beställde en öl och försökte koncentrera mig på ett korsord, samtidigt som jag höll ögonen på dörren. Dörren, som var av svängdörr modell, gav ifrån sig ett tydligt ljud varje gång någon kom in, och jag fokuserade så mycket att jag kunde höra det tydligt  varje gång.  

Jag hade som sagt  inte varit på denna krog på minst sex månader innan denna 8 dagars sesion , och det hade nog gått tio månader sedan jag var stamkund där. Det brukade vara fullt av glada människor som tog en after-work-öl, men nu var stämningen annorlunda – lugn och lågmäld. Vissa slängde ett öga på mig, och jag tänkte att det kanske var jag som var spänd och misstänksam.  

 Testet med jackan  

Jag bestämde mig för att göra ett litet test. Muggen på övervåningen var upptagen, så jag gick ner utan jacka. Jackan, med prylen i höger ficka, lämnade jag kvar vid bordet. Jag gick på toaletten,  snabbt och gick upp igen. Tillbaka vid bordet låtsades jag leta pengar i mina fickor för att sedan  kolla i jackans högra ficka och kände att prylen fortfarande låg där.  

 Samtalet med mannen vid bordet  

En man satte sig vid bordet bredvid och frågade om det var ledigt.  Han verkade trevlig och lugn, men allt sade mig att han kunde vara en Päkka. Ingenting hände.  

Tankar och spekulationer  

Tankarna gick lite  fram och tillbaka.Jag ringde resenärens mobilsvar och skämtade om att jag behövde en långtradare med whisky för att lugna mina nerver efter spänningen med Vik och de andra.  

Kvällsrutiner  

Jag hade också tagit för vana att prova prylen på kvällarna innan jag gick och lade mig, som ett sätt att hantera  osäkerheten med att ena prylen blivit opålitlig plus att jag hade hört vad denne JiB spridit om mig att jag var någon rikspundare så genom att prova den innan sömn så hoppades jag att de skulle tror att jag satt sömnlös hela nätterna och inte våga baxa min dörr, då jag behövde sova varje natt för att orka.       

Sammanfattning inför de sista dagarna  

 Jag planerar att skriva om de sista dagarna på Fridhemsplan. Därefter tänker jag gå in på vad som hände på kvällarna efter att jag varit på Fridhemsplan. Det blir kanske lite rörigt, men det känns enklast för mig, eftersom jag inte minns exakt vilka kvällar som hörde till vilka händelser – bara att de hände under de åtta dagarna.  

Episoden med "målaren"  

Jag var på puben på Essingen och planerade att åka upp till Fridhemsplan senare. Jag minns inte om "målaren" (Lennart Karlsson -LK- som jag testat tidigare, då två tjejer slängde sig mot mig) var där eller om han kom efter att jag satt och drack en öl och löste korsord.  

Han började, som av en händelse, prata om helmantlad och omantlad ammunition. Han nämnde också Eiffeltornet och började prata om diverse saker som jag inte lade större vikt vid.  

Möte med "målaren ", LK, och misstankar  

Jag förmodade att målaren  ville inte avslöja sig som Päkka. Han verkade mycket sympatisk och hade en dialekt som visade att han inte var från Stockholm, vilket lugnade mig ang han,  med tanke på min oro för att bli lurad av JiB,s polare.  

Han frågade om jag visste något bra ställe i stan, och jag svarade att jag skulle till en restaurang i Fridhemsplan. Jag var övertygad till 90% att han var Päkka. När han frågade om han kunde hänga med och bjuda på ett par öl, tänkte jag att han lika gärna kunde ta in mig om det var hans plan. Det var ingen idé att neka, och dessutom skulle han stå för biran.  

 Förberedelser och misstankar  

På vägen sade jag att " jag behövde gå upp en kort stund, " för att lämna prylen. Han svarade att det inte behövdes, men jag kutade ändå upp och slängde prylen under fotänden på bäddmadrassen. När vi började gå mot bussen verkade han lite påverkad, och de sista 10% av min misstanke om att han var Päkka gjorde sig påminda. Jag sade till honom att jag kunde ha ovänner där uppe och att han inte skulle lägga sig i om något hände.  

Resan mot Fridhemsplan  

När vi kom fram till busshållplatsen såg jag en kille av liknade grupp som JiB som stirrade intensivt på oss. Jag frågade målaren om han hade råd med en taxi, eftersom bussen kunde ta tid. Han hade det, så vi tog den första taxin som kom och åkte mot Fridhemsplan.  

När vi närmade oss Kronoberg, ett välkänt häkte , började han fråga vad jag tyckte om att åka dit. Jag tänkte att nu var det färdigt – cellen nästa. Samtidigt kände jag att jag inte skulle orka så mycket mer, så det var okej att vila upp sig ett tag. Jag tänkte också att en utsocknes inte kunde känna till Kronoberg på det sättet, vilket stärkte min misstanke om att han var Päkka.  

Vid Kronobergs garage  

Han bad om att få stanna utanför nedfarten till Kronobergs garageinfart på Drottningholmsvägen. Jag tänkte: "Blir det inte ens en bira?" Han ställde sig på trottoaren i höjd med garage tornet och  började pissa.  

Samtidigt som han stod där kom en beige Mercedes accelererande med släckta lampor uppifrån Drottningholmsvägen. Jag tänkte genast att detta var en fälla, och jag hade inte prylen med mig. Jag började springa över gatan och halvjoggade längs Sankt Eriksgatan mot restaurangen.  

Flykt och reflektioner  

Jag vände mig om vid ett par tillfällen och såg att målaren höll ungefär samma fart som jag, fast på motsatta sidan av gatan. Jag var arg på  mig själv över att jag lämnat prylen hemma. Han kollade oroligt på mig medan han sprang.  

När jag kom runt hörnet och närmade mig restaurangen lugnade jag mig något. Jag tänkte att jag var black och behövde en bira där inne . Jag kollade efter honom och såg att han precis kommit runt sitt hörn och börjat gå.  

När jag såg målaren gå bortåt visslade jag på honom och vinkade att han skulle komma tillbaka, vilket han gjorde. Jag tänkte återigen på JiB och funderade på om målaren var skickad för att lugna ner bråket. Om så var fallet, verkade han vara en ganska reko typ. Jag skojade bort situationen, och vi gick in på restaurangen.  

Stämningen på restaurangen  

Det var fullt med folk och en glad stämning. Vi ställde oss i slutet av bardisken, som var cirka 6–7 meter lång. Målaren beställde två öl och började prata med två kvinnor. Jag stod längst in, och han vände ryggen mot mig. Innan han gjorde det sade han: "Litar du på mig så litar jag på dig." Jag tyckte att han var en hygglig typ då.   

Efter en stund började han spela packad, med en klart spelad simmighet. Det kom fram en kille som jag kände igen från ett kafé/pub i närheten. Jag hade hört att han kunde vara lite jobbig på fyllan men annars var reko. Han hade frågat om droger tidigare, så jag sade till honom att jag hade problem och att mannen bredvid mig troligen var en Päkka som spanade på mig. Jag varnade honom för att göra något olagligt.  

Misstankar och observationer  

Killen ville inte tro mig, eftersom målaren spelade väldigt packad. Men jag hade sett honom under en längre tid och var ganska säker på att han spelade. Jag sade till killen: "Rör inte honom, för han är just." Jag hade tidigare träffat folk som inte hade något emot att bråka med en civilare.  

Jag bytte telefonnummer med killen, och målaren bad mig vänta medan han gick på muggen. Jag stod kvar och pratade med killen. Efter en stund tänkte jag gå ner till undervåningen och kolla muggen, som jag brukade göra för att ingen skulle kunna säga att han varit där men inte jag.  

Telefonen avslöjar  

Plötsligt ringde telefonen, och jag svarade. Det var killen, som bara stod två–tre meter ifrån mig. Han sade: "Du har nog rätt, mannen står och kollar in dig från muggkön och är nu nykter." Jag svarade något i stil med: "Jag sade ju det."  

Kvällen fortsätter  

Kvällen fortsatte med att målaren försökte viga pengar av de två kvinnorna, medan jag gick fram till fönstren emellanåt och kollade ut. Vid ett tillfälle sade en kvinna: "Vad jag är full." Jag tänkte senare att hon inte verkade så berusad, eftersom jag hade spenderat mycket tid på krogar och sett olika stadier av berusning många gånger.  

Jag hade tagit som vana att dricka ett glas vatten när jag började känna mig yr i mössan. Jag sade till henne att dricka lite vatten och kanske gav henne ett glas också. Jag brukade alltid vara jättetrevlig när jag hade prylen på mig, för att vanligt folk inte skulle bli rädda om de råkade se den.  

 Avslutning på kvällen  

Senare tror jag att vi gick ner till puben på ön. Jag minns bara att jag var väldigt berusad. Jag tog det som ett tecken på att jag hade slappnat av, eftersom jag misstänkte att LK var Päkka, men mycket möjligt hade jag blivit drogad vilket jag kommer till en anna episod med de 8 dagarna .  

 Sista gången  till Fridhemsplan, den 8:e dagen.

Jag hade gett mig fan på att jag skulle upp till Fridhemsplan dessa åtta dagar, vad som än hände. Så jag åkte som vanligt upp ensam. Innan jag gick smorde jag in prylen med matolja.  Oljan hade börjat härskna, men jag märkte det inte så bra på grund av mina bihåleproblem.  

När jag kom upp var jag ganska avslappnad och trött efter en jobbig tid som jag betraktade som så gott som över. Det var samma bartender som den första kvällen då jag mött de två nyfikna.

   

Skulle blivit en lugn kväll på Fridhemsplan  

Den här kvällen är svår att glömma, eftersom det som hände etsade sig fast i mitt minne. Jag beställde en öl och tänkte gå ner till undervåningen på restaurangen för att få vara för mig själv. Planen var att lösa ett korsord och sedan åka hem. Bartendern, som jag sett vid flera tidigare tillfällen under dessa dagar, frågade om jag ville ha vatten som vanligt. Jag såg nog väldigt trött ut, på grund av allt jag gått igenom och var lite förlägen om dessa märkt något.  

När jag beställde min öl och han frågade om jag ville ha vatten också då vi skakade hand, tvekade jag lite – jag hade egentligen inte tänkt stanna särskilt länge. Bartendern verkade dock märka min trötthet  Han sade bestämt: "Du SKA ha vatten också." Han gav mig ett glas vatten, och jag noterade något oljigt inuti glaset. Det såg ut som om imma rann på insidan av glaset, men jag fäste inte så mycket vikt vid det just då.  

 Misstankar om knockout droppar.  

Jag gick ner till undervåningen, satte mig och började smutta på biran medan jag bläddrade i tidningen för att lösa korsord. Det var ganska mycket folk där nere, men stämningen var lugn, och alla småpratade lågmält. När jag började dricka vattnet lade jag märke till att musiken var märkligt rytmisk. Samtidigt blev jag plötsligt trött – så trött att jag nästan somnade. Jag försökte fokusera på korsordet, men bokstäverna gled ihop framför mig.  

Jag drack lite mer vatten och insåg att jag blev ännu tröttare. Då tänkte jag på det oljiga i glaset och undrade om det kunde ha varit något knockout medel, som man hört om – ögondroppar eller liknande. Trots mina misstankar kände jag ingen panik. Jag svepte ölen och började lugnt gå ut från restaurangen   

Bussresan hem  

Jag ställde mig vid busshållplatsen, men jag orkade knappt hålla i prylen. Den bara hängde i mitt finger i fickan, och jag hade ingen kraft att greppa den normalt. När bussen kom så gick jag längst bak i bussen och satte mig vid högra fönstret, lutade mig mot rutan och blundade. Bussen var full av folk.  

Plötsligt hörde jag en kvinna säga med bestämd röst: "Släpp fram mig." Hon tryckte sig ner bredvid mig, och jag noterade direkt att hon lät som en sjuksyster. Hon tog fram några dokument och började studera dem . När jag kikade lite på pappren såg jag bland annat procentsatser och annan statistik. Hon kollade på mig forskande.  

 Väl hemma  

När jag väl klev av bussen och började gå hemåt, bar benen mig nästan inte längre. Jag var så lugn och trött  att jag inte ens tänkte vända mig om, vilket jag annars alltid gjorde, för att se om någon går precis bakom. Men som en slags markering vände jag mig ändå om innan jag gick in i porten.  

Jag kom upp i lägenheten och slocknade omedelbart. Jag sov ett par timmar och vaknade sedan någon gång mellan 20 och 21. Jag förstod att jag blivit drogad och skämtade med en vän om att de åtminstone kunde ha doserat så att jag sovit hela natten. Jag tänkte också tillbaka på ena  kvällen med målaren på puben på ön, då jag hade blivit så berusad på nästan ingenting, alltså tre gånger var av den sista var jag helt nykter och märkte av det bättre  och undrade om det fanns någon koppling.  

 Tankar efteråt  

 jag tror att jag fått med det mesta från restaurangbesöken på Fridhemsplan. Nästa steg är att beskriva några kvällar efter dessa åtta dagar, när jag för att lugna nerverna gick till andra ställen. Men det tar jag i morgon. Att skriva allt detta tar tid, men jag vill få med så mycket detaljer som möjligt innan jag hoppar fram och tillbaka i berättelsen senare.  

Söndagen den 8 februari 2004, klockan är nu 17:02. Jag ska försöka hoppa lite i texten och skriva punkter som i tvåan, men jag börjar först med några kvällar efter Fridhemsplan.

Tillägg 2025-03-18

Även Justitieminister på bussen en kväll i nära anslutning till början av Fridhemsplans restaurangen , ska behandlas helt kort, kort då jag sett och hört  samm apolitiska färg en hel del sedan dess och visst kan även de åka buss men just att denne tittade   rakt in i mina ögon och var var själv med övrigt som hänt och 18 år senare med övergrepp hot och tortyr -även nu ytterligare 10 år-  fick veta att det var Palmemordet det gällde så kommer jag nämna allt sådant.     

 35: Insyn och Mötet på Puben

Jag var på den spanska puben på Hantverkargatan en kväll, och jag tror det var dagen innan som jag hade varit hemma och legat i sängen med jalusierna ordentligt neddragna och vinklade för att förhindra insyn. Jag kollade nog på tv samtidigt som jag, som vanligt, kollade på prylen genom att titta i vinkel in i den framifrån  för att säkerställa att det var en tom . Det hade blivit en rutin att alltid kolla detta efter att ha tagit i prylen. Om ett  misstag hade skett så hade det  missat mitt huvud med åtminstone 20-30 cm. Men den här kvällen tittade jag extra noggrant och tänkte samtidigt  att om man vore riktigt feg  så skulle man lätt kunna avsluta.

Jag var i alla fall nere på den spanska puben och satte mig vid fönstret (på vänstra sidan om man ser inifrån). Jag vet inte om jag beställde de goda köttbullarna eller bara tog en öl, när en lång man satte sig någon meter ifrån mig. Jag tänkte genast att det kunde vara Päkka. Det var en disk längs fönstret med barstolar, och han började prata. Han sade bland annat att många tror att han är polis (jag minns inte om han sade att det inte var fallet, men det var ju precis vad jag också trodde att han var). "Jaha", svarade jag och försökte prata om något annat. Han var trevlig, men sedan säger han att det är fel att ta livet av sig, vilket jag verkligen höll med om. Jag tror inte att det är så vanligt att man pratar med en vilt främmande person om sådana ämnen, så jag funderade på vad han egentligen menade och varför han sade så till mig.

Jag hade funderat lite på om jag var buggad och hade accepterat den tanken, men inte med bild, för om de hade haft tankeläsning hade de vetat att jag inte är någon självmordskandidat. Tänkte jag, när jag kom på att jag hade vinklat prylen väl mycket kvällen innan. Men den  hade missat med åtminstone 10-15 cm, om nu det hade skett ett  misstag . Jag funderade lite mer på alternativen med buggning och med buggning med bild, men tänkte att de kanske trodde att man var så trött efter en sådan press att man var labil och att det var en del av bilden om det nu också var en Päkka. Men så var inte fallet, för jag var glad  över att vara vid liv efter varje kväll och inte behövt skada någon.

36. Den spanska puben och den mystiska mannen

En kväll på den spanska puben, där jag hade bestämt träff med några personer, stod vi och pratade utanför. En av de jag skulle möta var en av de personer  som skulle komma till Fridhemsplan.  Som vanligt höll jag koll på omgivningen, men jag missade en person som närmade sig bakifrån och var på väg in i puben.

Det var först när jag noterade att någon i sällskapet tittade bakom  mig som jag vände mig om och såg en man i 35-40-årsåldern, en m/a, stå stilla  vid dörren och hålla i handtaget, precis som om han försökte höra vad vi pratade om. Så fort jag såg honom vände han sig och gick in i puben.

Vi tre gick in efter honom och satte oss vid ett bord nära muggen och telefonen (jag tror att telefonen var där också). Jag såg  mannen stå vid bardisken med ryggen mot oss, omkring fyra meter bort. När han beställde en öl (tror jag), frågade ägaren honom högt om det var första gången han var där, samtidigt som han tittade på mig. Jag ville få en bättre uppfattning om hur han såg ut och passade på att gå fram när jag beställde en öl till.

Jag såg att mannen hade sin högra hand hårt i jackfickan och nervöst puffade på en cigarett med vänster hand. Han undvek att titta på mig och försökte istället hålla blicken nere. Jag tog ölen och satte mig vid bordet igen. När vi sedan skulle gå, stod han kvar på samma sätt, fortfarande med ryggen mot oss, men jag tror han   slängde  en kort blick mot oss när vi gick ut.

37. Ett mystiskt möte på bussen

Jag  ordnat en otympligare pryl (som jag naturligtvis hade hemma) men  hade känt att det blivit lite för mycket skumt runt mig. Jag var på Kungsholmen och ville inte ha prylar  på mig just då, så för att koppla av  gick jag ut och drack några öl och såg på tjejer. Jag hittade ett ställe på Karlaplan där jag trodde att jag skulle kunna få vara ifred, eftersom JiB  och hans anhang bodde på Söder, och Kungsholmen var ganska nära.

Jag minns inte om det var därifrån, men en kväll på väg hem med 1:ans buss inträffade något märkligt. Bussen var nästan folktom, och då kom en man fram mot mig. Han såg inte ut som någon från a/m (jag hade gjort upp med mig själv att vara extra uppmärksam på sådana individer, men också på personer som jag uppfattade som drogmissbrukare – jag kallade dem för att vara på "andra laget", ungefär som när man spelade handboll i skolan och hade delats upp med band i två färger, ett förvardera lag). Mannen hade en likadan rock på sig som en annan jag sett tidigare vid bussen i Fridhemsplan-denäldre som jag sedan såg springa över gatan - , den gången när jag gick ut efter en kille.

Han började prata, och nästan direkt berättade han att han var en r j. Jag tänkte för mig själv "vad fan angår det mig?", men jag var på lite av lyset och valde att vara kort och artig. Han gav mig sin affärsadress på Söder och sitt telefonnummer, men jag förstod inte riktigt vad han egentligen ville.

38 Jag skulle åka hem från Fridhems restaurang och väntade på bussen. Jag var utan prylen  denna gång och det stod en mörkhårig kille (utlänning) i kön, och innan  bussen kom så stack han in handen i innerfickan och bara höll den stilla där och stirrade på mig. Jag hade ju varit med om lite denna tid, så jag låtsades inte se det, men tyckte ju att det var lite jobbigt. Så jag tittade bort och sedan tillbaka mot honom, och han höll fortfarande ögonen på mig och handen på samma sätt. Jag tänkte "vad fan är detta?",   tillslut då bussen svängde in och stannade  så tog han upp kortet eller remsan och tittade bort. Jag upplevde det som ett test men nu senare också  tänkt en tröttande  provokation.  

39 Jag var på Lenas tidigare krog och drack ett par öl och spelade lite, då en man började prata med mig. Han försökte se och låta tuff ut men jag såg att han var genom snäll direkt och tänkte "päkka". Han frågade om vi skulle gå på en annan pub och jag tänkte att det nog inte var någon idé att neka, så vi gick på ett annat ställe på Söder och drack nog någon öl, men åkte sedan in mot city. Där på en restaurang (eller disko, tror jag) så hängde vi av oss. Jag hade inte planerat att åka mot stan och inte planerat att dricka så många öl, så jag hade prylen  på mig. Jag tog brickan. Väl inne så mötte jag en bekant och hans polare som var på väg därifrån. Vi beställde in öl och han som jag var med (päkka) skulle på muggen. Jag tänkte att det var ett bra tillfälle att skaka av mig honom. Jag spelade packad, jag hade ju sett ett flertal andra spela fulla som tex LK och några till , så jag hade ju lärt mig lite, och sade "ja, gå du". Han frågade om jag säkert skulle vara kvar och jag pekade nog på ölen och sluddrande sade att det kunde han lita på. Han vände sig flera gånger och kollade på mig, så jag stod kvar en liten stund, sedan drog jag så snabbt jag kunde ut. Jag struntade i jackan (det hade börjat bli kyligare på kvällarna, ett memo) och gick efter min bekant. Jag hamnade på tre Remmare och nästan direkt när jag kom in såg jag Lena stå där med en tjej som jobbade på det kafépuben jag skrivit om tidigare, och de hade ett gäng m/a runt sig. Jag blev förbannad då jag tänkte på vad hon sagt om sådana och vad jag gått igenom, och sade typ "vad fan gör du bland dessa ?". Jag såg de m/a  framför henne nästan kasta sig åt sidorna. Jag tänkte att snart repar de nog mod och börjar bråka och jag kom på att jag hade prylen  på mig och tänkte att det nog inte var några m/a som hade med bråket att göra (för dessa kunde väl inte hon röra sig med, tänkte jag). Så jag backade och gick ner i tunnelbanan och lade prylen  i en papperskorg och gick upp till restaurangen igen. Det blev inget bråk och jag pratade lite med hon från kafépuben och gick sedan därifrån. Gick ner och skulle hämta prylen  men den var borta. Jag rotade igenom flera korgar men hittade den inte (jag kan ha rotat i fel korgar men är ganska säker på att någon sett då jag lade den där och tog den).

Tack! Vi kör en journalistiskt dokumentär stilbearbetning av din text – jag bevarar din berättarton, men stramar upp språket, gör meningsbyggnaden tydligare, och justerar smådetaljer utan att tappa din personliga röst. Här kommer en bearbetad version av punkt 40:

---

40 Förhastade reaktioner 

En kväll var jag hemma och hade tänkt ta det lugnt. (Det här utspelar sig under tiden då jag fortfarande hade prylen – alltså inte helt kronologiskt.) Jag brukade då och då kika ut på gatan från lägenheten, det var en vana när jag var hemma. En sak jag lagt märke till var färgvalet hos folk i området – många hade något gult på sig: gula jackor, gula halsdukar, detaljer. Det var något jag funderat lite på. Jag hade sett fler annat också men går in på det senare, vid rödlkuskörningen. 

När jag tittade ut vid ett tillfälle såg jag en bil stanna, och två killar började packa ur saker – bland annat en väska och något långt föremål som var inlindat. Jag hade tidigare tänkt på varför mina ovänner inte dykt upp än, så i det ögonblicket slog tanken mig: nu kommer de. Jag ropade från balkongen: "Dra härifrån!" Den ena killen hade huvan uppdragen,  och om det där långa föremålet var ett vapen, så kunde det vara en hagelbössa.

Jag gick snabbt in och intog ställning i köksgången, riktad mot dörren. Jag kom på att köksfläktens lampa fortfarande var tänd, så jag slog mot vredet för att få mörker. Där stod jag, i mörkret,  mot dörren. (Det måste ha sett rätt kul ut om någon haft insyn med mörker sikte/kikare)

Efter kanske en halv minut tänkte jag att jag nog överreagerat. Jag gick fram till dörren och kikade ut genom titthålet. I samma stund hörde jag hissen gå. Någon sade något i stil med: "Vad var det för idiot?" Jag kände igen rösten – det var en kille jag sett tidigare på gatan, en a/m som en gammal polare brukade umgås med. Hans kompisar hade vid ett tidigare tillfälle gjort mig oroad med hot om ett vittne.

När hissen passerat med de två i, öppnade jag dörren och sade något i stil med: "Sorry, såg fel."

Några dagar senare såg jag i ett fönster två personer som larvade sig. De rörde sig med ryckiga rörelser och flamsade sig, upplysta av bra bakgrundsbelysning – det såg ut som ett slags teaterspel. Jag tolkade det som en slags pik: Stå inte i mörkret beredd med ljuset tänt när jalusierna är öppna.

Kort därefter stötte jag på den där a/m igen – på en McDonald’s. Jag hade druckit, och han kom fram för att prata. Men jag hade börjat få nog och blev direkt misstänksam – först hade jag sett honom vid min adress, och nu dyker han upp igen bara dagar senare.

När han frågade hur det var svarade jag typ: "Jag har ett gäng idioter efter mig, men det är lugnt ." 

Han började genast titta sig omkring, som om han väntade på någon. Jag köpte min burgare och ställde mig och åt där i restaurangen.

41

En kväll skulle jag ut på stan och tog en taxi. Jag brukade alltid beställa i namnet J***bson. Den här gången fick jag en liten utlänning som chaufför. På väg in mot stan sade jag bara vart jag skulle – jag var trött och ville nog bara roa mig, inget mer.

Men chauffören ville uppenbart något. Han började prata om att han var nära a/m och inte a/m. Han upprepade det två, tre gånger. Jag svarade bara ”jaha” – men började reagera. Det kändes som att han visste att jag hade haft problem med a/m.

Jag såg honom som en a/m, men det var inte så jag menade det i grunden. A/m var för mig en symbolisk benämning – inte ett hat mot alla från den gruppen, utan mer som ett slentrian uttryck, som när folk säger ”djävla det ” eller ”djävla det”. Det var en frustration som riktades mot de de som hotat mig inte något hat, men var hade d fått detta ifrån ? Telefon Avlyssning ? Jag pratade med en på fyllan och uttryckte något och dessa i LK gruppen utnyttjar det direkt för att ge mig ovänner tydligen?  

Tillägger2025-03-19Ungefär som om Ukrainare blir avlyssnade där de spyr galla över ryssar, det är krig där UA har rätt att försvara sig. LK skapar skyddsvallar mot sina brott dessa individer som jag hoppas ICC kommer titta på. slut på tillägg.

Jag hade tidigare börjat fokusera på att vara vaksam mot vissa typer – både a/m, men också nordiska personer som verkade studera mig när jag var ute på krogen. De tog kontakt, men det var inte pundare, utan folk som såg ut att tillhöra en annan kategori. Jag orkade helt enkelt inte hålla koll på allt och alla – så jag försökte hålla fokus på ett par grupper. Det handlade inte om fördomar – det handlade om överlevnad. 

42. Skuggad i butiken – hotfull närvaro och vaksamhet

Jag var på butik  på ön L Essingen  och skulle handla en dag. Jag hade prylen  på mig – det var nog i början av de åtta dagarna. Jag minns inte exakt när, men det var troligen någon dag efter att han med vinflaskorna varit uppe hos mig och sedan hastigt lämnat. I alla fall hade jag  prylen på mig.

Jag stod vid kassan när fyra personer kom in. De rörde sig snabbt genom butiken och kom snabbt fram mot kassalinjen. Jag fick en déjà vu-känsla – det påminde om en händelse tidigare när jag bodde på Monumentet. Då hade några stormat in i en butik och ropat: ”Var är han, var är han?”

Två av dem gick förbi, och två ställde sig bakom mig. Jag hade storhandlat – tror det var två kassar, kanske bara en – sådant skulle räcka i några  dagar för mig. Jag stod och packade varor samtidigt som jag kände att de stirrade på mig. Det var svenskar eller nordiska typer, såg lite skabbiga ut. Jag tänkte direkt på han med vinflaskorna – att de här kunde vara hans polare, eller kanske jibs polare.

Jag ville undvika konfrontation. Jag packade varorna långsamt i hopp om att de skulle hinna gå ut innan mig. En av dem gick mot dörren men stannade där – och stirrade.

Jag tog kassen och gick rakt mot utgången. De tittade på mig när jag passerade, men jag höll blicken rakt fram och nonchalerade dem helt. När jag gick ut svängde de också – följde efter.

Jag tänkte att jag inte ville gå raka vägen hem. Jag hade bara angett adressen ungefärligt tidigare, men ville inte visa exakt var jag bodde, särskilt inte om det här var några från Jib:s krets. Jag svängde nedåt, de gick uppåt. Först tänkte jag gå in genom  baksidan – men nej. Jag vägrade vika ner mig för någon a/m eller hans polare.

Jag ställde mig i stället med ryggen mot en pelare framför en port och höll koll. De fyra gick sakta uppåt, men vände sedan, gick över på motsatta trottoaren och började gå neråt igen. Jag tände en cigarett, ställde ner kassen och greppade prylen  som låg i jackfickan.

Jag spanade intensivt – var beredd om något skulle hända snabbt. Den där korta killen som gick sist fick ta dubbla steg för att hinna med de andra – det såg nästan komiskt ut. De tittade inte direkt på mig, men de följde mig i ögonvrån. Sådant blev jag expert på under den här tiden.

När de passerade såg jag en lång man komma ut från en port längre ner. Han hade läderjacka som gick strax nedanför midjan och mörkblå byxor – såg ut som polisuniformsbyxor. Jag låtsades stå där och vänta på någon. Han kastade en blick på mig, men gick bara vidare.

De andra fortsatte troligen över bron.

Vid ett senare tillfälle var jag vid ICA Marieberg – butiken ligger kanske 400–500 meter från ön – och skulle storhandla igen. Då såg jag en av de där personerna gå in i butiken, en annan stod utanför. Jag hade inte prylen  på mig den gången, så jag köpte bara fyra–fem burkar och två kassar som jag stoppade i varandra, som ett slags improviserat självförsvar om det skulle smälla.

Kl. var nu 18:59 måndagen den 9 februari 2004, och jag skulle ta ner några punkter till denna dag.

43. Förlorad pryl , och  ny pryl genom pappersarbete

Jag hade blivit av med min pryl, men tänkte att det nog var lugnt och att det som hade hänt runt omkring mig på senare tid var kanske på grund av att jag haft prylen  och att de därför var tvungna att bevaka mig när jag var ute med den. Jag träffade dem bara på krogen, och ungefär 2002 hade en präst M H, som jag tagit kontakt med då jag inte visste vem jag kunde prata med om dessa saker, frågat: "Du såg dem bara på krogen, va?" Jag hade beskrivit lite av vad som hänt för honom, men mest episoder i samband med krogen. Han tänkte nog att det var en ganska otrolig historia, som något som liknade rosa elefanter, men jag kunde  inte nämna hela sanningen för honom, eller ville inte, då jag ville ha någon att bolla frågorna med som hade total tystnadsplikt , men han var kanske luttrad över sådana som just såg rosa elefanter. så han var fel för mig. 

Jag hade redan sagt ja till en viss sak (ett pappersarbete) då jag tidigare hade tänkt att jag behövde ett mer pålitlig pryl, så jag sysslade med det. Jag såg inga "päkkor" på stan, men nu var jag helt utan skydd då prylen  var borta. 

Jag frågade en kille om han ville vara med på papprena, vilket han gick med på. Jag sa även till honom att jag nog var spanad, men det brydde han sig inte om. Det var tur för mig, för jag hade fått tag i en pryl på  krita. Vi hämtade papper från olika myndigheter, och sedan gick vi till banker för att hämta pengar. Jag fick cirka 8% av det som togs ut, vilket blev sammanlagt max 50 000. Jag tror att det var betydligt mindre, men jag hade mitt lilla privata krig att tänka på och brydde mig bara om att ha vapen, cigaretter, mat, öl och taxi-pengar. Jag räknade inte utan tyckte att pengarna försvann väldigt snabbt mellan hämtningarna.

43. Reflektioner kring ovänner, rykten och en ovanlig situation på krogen

En kväll satt jag hemma och funderade över varför ingen från mina ovänner hade dykt upp på ett tag. Jag tänkte tillbaka på månaderna som gått, från när Jimmy kom till restaurangen på Söder och de månader som följde när han, troligen, skickade folk till monumentet. Jag började fundera på om jag verkligen skulle fortsätta upprätthålla mitt "snälla" rykte. Gangsters som träffat mig tidigare hade blivit förvånade över att jag visade mig vara vänlig, trots att ryktena om mig var betydligt mer giftiga. Jag hade alltid sagt att rykte är just det – ett rykte – och att det inte betyder att man är en idiot bara för att man har hanterat besvärliga situationer på ett visst sätt. Det handlar om att vara flexibel efter situationen.

Jag ringde därför till Resenären och frågade honom om det vore psykopatiskt att sitta på en krog med ett avsågat hagelgevär medan jag drack en öl. Han tyckte att det definitivt var psykopatiskt och skrattade åt den absurda idén, men jag förklarade att det var ett sätt att skrämmas en sista gång, för jag ville inte ha vapen hemma längre. Jag åkte dit med geväret i en taxi, till samma krog på Söder där allt hade börjat. När jag kom dit var det nästan tomt på folk, vilket kändes konstigt men också lite skönt eftersom jag inte visste hur jag skulle visa upp geväret på ett diskret sätt.

Jag satte mig vid baren och beställde en öl, skojade lite med den unge killen som jobbade där. Just då såg jag en man komma in och gå förbi baren. Jag lade märke till att han såg spänd ut och stirrade på mig med en obehaglig blick. När han passerade min rygg vred han sig för att undvika att komma för nära, vilket fick mig att tänka att telefonen kanske fortfarande var avlyssnad. Han gick in på toaletten och strax efter satte sig en annan man vid ett bord mitt emot mig. Han bjöd mig att komma och sätta mig där, och jag började undra om detta var den situation jag befarat – att de skulle försöka sätta dit mig för något jag inte var förberedd på.

Jag tänkte snabbt att jag kanske skulle åka till Kronoberg eftersom jag trodde att ett avsågat hagelgevär kunde klassas som ett terrorvapen, men mannen lugnade mig när han presenterade sig. Vi började prata och han frågade om jag ville bli "päkka". Först trodde jag att det var ett test för att se om jag skulle svara ja, vilket skulle innebära psykiatrisk tvångsvård om jag svarade fel. Jag svarade att jag inte kunde bli det, men han fortsatte att pressa mig. Jag nämnde att han nog inte sett mina papper (jag hade suttit inne några gånger), och undrade hur det var möjligt att de skickade en man som inte ens hade kollat upp mina tidigare brott.

Det blev en märklig stämning när jag började misstänka att han kanske inte var den han gav sig ut för att vara. Efter en stund blev det uppenbart att andra i lokalen också var involverade på något sätt. Jag tänkte för mig själv att jag inte skulle låta mig bli manipulerad och berättade för honom att jag inte tänkte gå med på deras förfrågan. Situationen blev mer och mer konstig, och jag började undra om hela mötet var en test för att få mig att avslöja saker jag inte borde.

Vid ett tillfälle gick jag på toaletten, och när jag kom tillbaka såg jag att geväret hade ramlat ner och landat med ett ordentligt ljud på golvet. Alla i lokalen stelnade, och jag var rädd att någon skulle förstå vad det var. Men ingen reagerade. Jag satt kvar, funderade på vad som egentligen pågick och kände en växande oro. När jag senare lämnade krogen och gick ut till taxin var jag fortfarande i chock. Jag tänkte på de märkliga frågorna jag hade fått och undrade om hela situationen hade varit en del av någon större plan.

När jag åkte hem, funderade jag på varför de kontaktat mig, och vad som egentligen låg bakom dessa märkliga händelser. Jag kände mig hedrad på ett sätt, men samtidigt var jag osäker på deras avsikter och undrade om det hela bara var ett spel för att få mig att avslöja något jag inte visste om.

Jag avslutar för idag, men hela situationen kändes snurrig och jag är fortfarande osäker på varför de kontaktade mig. Jag ska försöka få klarhet i detta i morgon.

Kapitel 43: En polis arbetes förfrågan. 

En kväll satt jag hemma och funderade på varför ingen från mina ovänner hade dykt upp. Jag tänkte på att det hade gått månader sedan JiB först hade kommit till restaurangen på Söder, och flera månader sedan han troligen hade skickat folk till monumentet, jag tänkte att jag har för snällt rykte och sitter på straff  i o med prylen  jag har hemma  helt i onödan så  jag ringde till en person jag kallade "resenären" och frågade honom om det vore psykopatiskt att sitta på en krog och ta en öl med ett pryl . Han skrattade åt det och sa att det visst skulle det se  psykopatiskt ut , och garvade då jag  funderade på att visa upp mig en sista gång och tyckte ändå att hela situationen var ganska komisk. Jag ville skrämmas en sista gång för att få slut på bråket, för jag ville inte ha några prylar  hemma, hada bar skett en gång tidigare med han som var ex till tjejen jag var tillsammans med och som kommit med 9 mm och avsågat HB . Så jag bestämde mig för att åka till krogen med bössan och ta en öl.

Jag tog en taxi till Söderkrogen där allt hade börjat. När jag kom dit var det nästan tomt på folk, vilket var konstigt, men samtidigt kändes det bra eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera att "råka " visa upp  del av prylen  för någon. Jag satte mig i baren och beställde en öl. Jag skojade lite med bartendern när en man kom in och ställde sig framför baren. Jag märkte direkt att han såg spänd ut och att han höll ögonen på mig. När han gick förbi mig vred han på sig så att han inte skulle komma för nära, och jag förstod att han ville undvika att stöta emot mig. Han gick in på toaletten, och jag började fundera på igen  om telefonen verkligen  var avlyssnad.

Strax därefter satte sig en man vid ett bord vid väggen mittemot mig. Han sa att jag skulle komma och sätta mig där, och jag tänkte att nu är det nog över – jag var säker på att jag skulle hamna på Kronoberg. Jag hade hört att min nya pryl  räknades som värre och att jag kunde räkna med att få mer än sex månader på kåken, men accepterade tanken på det då jag inte haft något val efter svårt hot och händelser.

Vi presenterade oss  med enbart namn för varandra, och jag tänkte att vi nog bara skulle gå till hans radiobil och åka därifrån. Men han, som  inte sade att han var polis men jag antog det då jag tänkte på han som gått på tvären tydde på telefonavlyssning och jag trodde enbart  att polisen kunde göra detta,   tyckte att jag skulle sätta mig och sade till mig att öppna jackan, på ett sätt som om han redan visste vad jag hade på mig. Jag drog snabbt ner dragkedjan och visade vad jag hade för något på vänstra sidan av jackan. Han verkade lugn, så jag satte mig, men det var svårt att vara bekväm eftersom prylen  började trycka ner i byxorna så han sade: 'Ta fram den och håll den under bordet, du,' som om det vore den mest naturliga sak i världen att ha en pryl  på sig. Jag gjorde som han sade, och han började beställa in dricka. Jag tänkte att det var ganska trevligt att vara lite packad inför en visitation på Kronoberg. Jag trodde inte för en sekund att jag skulle lämna därifrån som en fri man, och eftersom jag inte ville vara fri utan pryl om än mindre en denna så kändes det ändå ganska okej.Det var slut, och det på ett trevligt sätt. 

Vi började prata om varför jag hade agerat som jag gjorde. Jag förklarade att jag hellre ville skrämmas ordentligt och uttömma den möjligheten innan det blev tal om allvar , eftersom jag helst inte ville skada någon. Han var mycket sympatisk och beställde in lite starkare dricka, typ vodka. Efter en stund frågade han mig om jag vill bli Polis (Päkka) . Jag tänkte att detta var helt snurrigt och undrade först om det var ett idiottest för att se om jag svarade ja, men tänkte att om jag sitter med denna pryl och säger "ja"  så blir det psyket direkt. Jag sade att jag inte kunde bli det, men han fortsatte. Jag påpekade att han inte hade sett mina papper (jag hade ju suttit inne). Samtidigt funderade jag på hur det var möjligt att de skickade in någon i en sådan situation utan att ta reda på personalia om den de mötte. Jag började undra om han verkligen var en 'päkka'. 

Folk hade kommit in och satt sig vid bord par bord i från  oss. Servitrisen, som jag inte hade sett förut, verkade extra vänlig mot mig. Han sade högt att han kunde prata med sin chef om mig och frågade sedan tystare igen: 'Vill du bli päkka?' Jag frågade om han menade att gola mina vänner, men han sade nej, bli päkka. Hela situationen var så långt utanför min tankevärld att jag svarade att galna terrorister som jag stöter på kommer jag ändå att ange. Att bli päkka behövs inte, och hade han läst mina papper hade han aldrig frågat.

När han frågade högt en gång, som för att de andra skulle höra, misstänkte  jag att de som satt sig vid de andra bordet   också var  poliser - Tillägger att han sade aldrig att han var polis-. Ett par gånger var jag tvungen att gå på muggen och frågade honom vad jag skulle göra med prylen. Han sade att han kunde hålla den. Jag tänkte att man måste lita på någon, så jag lät honom ta den medan jag gick. En gång när jag kom tillbaka trodde jag att han höll den, och han trodde nog att jag höll den, så den damp ner i bordsfoten av metall med en ordentlig smäll. Vi satt alldeles stilla, rädda  att någon skulle förstå vad det var. Men ingen rörde sig.

Efter ett annat mugg-besök (man sprang som fan på muggen eftersom vätskan rann rakt igenom, troligen av spänningen) såg jag två som påminde om gänget komma in i lokalen. Jag skulle just sätta mig igen och blev spänd som fan. Han såg det och sade: 'Håll i prylen .' Jag trodde att han skulle hålla det tills jag lugnat mig, men när jag hade den  i handen blev jag otroligt lugn på en gång. Det var en skön känsla, för jag var där för att  bara "råka" vis adel av prylen , men jag förstod att det kunde bli bråk också.

De två gick till ett blackjack bord  bakom mig längst in i lokalen  och började spela. Jag tittade först på dem,  men sedan såg jag att han kollade på dem. Jag vände mig tillbaka och studerade hans ögon noga för att se om han blev oroad vid något tillfälle och dåvänd amig tillbaka igen , men det hände inget. Jag tror att de lämnade lokalen efter en stund. 

Han sade vid ett tillfälle : 'Du skulle ha en 226:a.'  Nu vet jag att det är 'päkkas' prylar. Jag har också hört om en 228:a, men i ett dokumentära liknande program hörde jag just 226:a senare. 

Vi hade druckit en del. 

Spänningen gjorde mig alert, och jag sa något i stil med att jag nog skulle åka (jag trodde inte att jag skulle få det). Han svarade något i stil med "vi ses väl". Jag frågade hur jag skulle stoppa på mig prylen eftersom det var folk i lokalen, och han menade att det bara var att stoppa in den igen. Jag sa att jag trodde att det var flera "päkkar" här, men han svarade nog  på det. Så jag kollade bakom mig och framför mig, och när jag såg att personerna i lokalen inte kollade, slängde jag nästan in prylen i jackan på samma ställe som jag kommit med den. Det var enda gången jag såg någon oro i hans blick – antagligen för att vi hade druckit och han var rädd att den  misstag skulle ske, . han kisade med ögonen.

Jag sa hej då, och vi skakade hand innan jag gick till den väntande taxin (som hade beställts en stund tidigare). Det var en röd Taxi Card, och i den satt en ganska korpulent man. Jag var lite orolig att de skulle ta mig utanför, men jag hoppade in. Han kollade lite snett på mig, så jag förstod att han nog inte var en vanlig taxichaufför. Jag blev uppmärksam på det efter att ha hört om hur de kunde låna taxibilar. Han frågade vart jag skulle, och jag svarade Essingen.

Jag var mycket konfunderad av mötet, och den varma bilen gjorde mig lite packad. Tidigare hade jag troligen även  blivit drogad på en restaurang på ön, så jag klev ut och ville skälla lite på ägaren av puben. Jag gick in och sa något argt, men han reagerade inte som jag trott. Istället hoppade han över disken och började gå mot mig. Jag retirerade ut eftersom jag inte kunde slåss med prylen innanför jackan . Jag ville inte slåss, bara säga ifrån. Jag höll upp högerhanden i en avvärjande gest och höll prylen så långt bort som möjligt med vänsterhanden. Jag började garva åt situationen och sa att jag inte ville bråka.

Självklart, Lars! Jag justerar texten så att det framgår att du gjorde en manöver i luften för att diskvalificera dig för jobbet. Här är den uppdaterade versionen:

---

En Reflektion över Händelser och Tankar

Jag gick upp och funderade hela tiden på vad jag hade fått för fråga på Söder. Det gick inte riktigt in, men jag kände mig hedrad över förtroendet. Samtidigt tänkte jag att de kanske bara ville göra mig snurrig med sådana frågor, med tanke på allt jag hade sett och varit med om, eftersom ingen ändå skulle tro på mig. Trots att jag hade varit supernervös och spänd, insåg jag att jag faktiskt inte hade gjort bort mig med prylarna – förutom att jag vid ett tillfälle hade gjort en manöver i luften. Men det var inte för att skada någon, utan för att det var , hjälpte mig att sova lugnt då Jib hade spritt ut något om mig så jag förväntade mig att de skulle ora sig för att jag satt och nojjade hela  nätterna då jag i själva verket sov  , och för att testa prylarna då ena tappat funktionalitet vilket oroade mig mycket just. .

Helheten skapade ett overkligt intryck på mig. Ingen hade visat något legitimation, vilket jag tyckte var konstigt. Jag vet inte om det var just då som jag sa att jag åtminstone ville bli anställd i garaget och  tvätta “bilar” eller något liknande för att veta säkert att de tillhörde “dem” och inte någon luring då de verkade så hemliga. Dessa tankar snurrade konstant i mitt huvud den kvällen. Jag tänkte också att de nog inte skulle ställa sådana frågor igen, och som reaktion gjorde jag två manövrar  i luften med prylen. Jag kollade naturligtvis runt för att se om det fanns folk i närheten. Jag hade mitt krig och visaringen legg ens så  ville jag inte ha mer av det tramset och  snarare ville jag diskvalificera mig själv från det jobb de övervägde.

Tankarna gick även tillbaka till ett tillfälle då jag blivit desperat efter en pryl och ringde Expressen för att diskutera något jag hört om Krister Pettersson . Under samtalet vinklade jag det jag hört, utan att egentligen ljuga, och frågade vad en sådan nyhet kunde vara värd. Journalisten nämnde summor men ville ha ett namn som källa, vilket jag undvek men tillslut sade jag att det var en vinkling   på något som många  sagt ,  och sade att det är väl lite så ni skapar rubriker på ingenting och han sade jo, jag ville inte begå ett brott som jag direkt kunde  åka inför då det hade pågått för länge och måste avslutas insåg jag. 

Men mordet på Olof Palme hade en stor del i detta såg jag först 2015, 18 år senare och var därför uppvakningen om nu inte tidningen vinklade det vidare, men det var saker redan 1996 och ännu tidigare jag lagt ihop då de felen som står med i utredningen fanns redan straxt efter mordet plus att  det var i samband i början av dessa åtta dagar  som jag först hörde om detta med mordet och att " man borde skjuta Christer Petersson" då folk tänkte att  han var den  skyldige, så även jag. Jag hade inte läst i utredningen som nu och förstår tvivlet  och speciellt efter LK gruppens agerande så att denna text kommer skickas till ICC eller motsvarande för utredning.  I efterhand  hade jag  långt innan  2015 funderat på   om det samtalet kunde vara kopplat till frågorna och pikarna jag fått , kring Palme-mordet, men tidningen visste att jag skarvat likt dem om en nyhet och de har ju källskydd,. utöver att jag som sagt efteråt inset tidigare samband men då jag inte visste förens 2015 så funderade jag över detta men också på då jag var på två förhör  ca 10 år tidigare hos Palme -roteln  då detta,  nämnande så pass frekvent,  blev"Pratar alla om Palme?",  men detta  klarnar  till glas klart senare.

Skuldkänslor och Återbesök på Restaurangen

Dagen efter kände jag mig lite skamsen och funderade över om jag hade svikit ett förtroende, särskilt eftersom jag hade lämnat restaurangen på Söder utan större problem. Vid ett tillfälle åkte jag tillbaka till restaurangen och pratade med en av de anställda. Han skrattade och skämtade om att ni "tappade något under bordet flera gånger" och måste ha varit ordentligt packade. Jag rättade honom och sa att det bara hänt en gång, vilket också var sant.

Obehagligt möte på restaurang

Jag började nog söka mig mot Karlaplan – där fanns två olika restauranger jag brukade gå till – eftersom det hände så mycket skumt runt mig. En gång satt jag på en utländsk restaurang, åt och tog en öl, när ett sällskap på fyra–fem personer kom in och satte sig vid bordet bakom mig. Jag satt i en soffa med ryggen mot dörren – för en gångs skull – för att vänja mig av med den där beredskapsstilen, så att säga.

De började prata om vissa personer, och två av dem kände jag igen. Jag hade träffat båda tillsammans med den Kalle jag tidigare skrivit om. Båda var tydligen mer eller mindre nazister, så jag tänkte att det inte kunde vara en slump att de nämnde just dem. Men jag var trött på bråk,  eftersom jag redan hade bråk med a/m,  och var  aldrig  intresserad av att bli någon informatör åt någon, jaga heroinlangare längs gränsen kunde jag tänka mig eftersom heroin dödar människor snabbt ,   ingen inställsam smickrae  som sedan högg människor i ryggen som kanske halkat in på umgänget på orten eller något som ung och dum, personligen var jag uppväxt med att tycka att nazister var odjur, men tänkte att många utav de som lyssnar på musik och kallar sig nassar är inte kloka men knappas att de skulle mörda människor, men i och för sig det trodde väl man inte i nazityskland heller men med vakna medborgare som är informerade så skulle något sådant aldrig kunna ske igen.

Jag tycker att både rasister och antirasister borde kunna göra gemensam sak – och arbeta för att människor inte ska behöva fly från sina hemländer med vatten utvinning och jordbruksutrustning etc skulle bli många träd som kolsänkor också så bara köra på. . Jag har själv, efter det jag varit med om lk gruppen i nu 28 år så  förstår jag hur svårt det måste vara att må bra i ett nytt land, när tankarna hela tiden är hos dem där hemma. Om ens nära blir utsatta för något i hemlandet är det nog svårt att både kunna och vilja uträtta något – man fastnar lätt i oro och frustration.

Händelser på restaurangerna

Jag tror att jag bytte restaurang till andra sidan gatan och träffade där mycket trevliga människor. En pratade om mitt tidigare jobb som flyttchaufför och hur man skulle kunna lösa pianotransporter i trapphus med hjälpmedel. En annan frågade om mitt efternamn – han var släktforskare med mera. Det var en mycket trevlig restaurang, så jag åkte dit ett tag, utan pryl givetvis.

Nästan alltid började jag dock med att äta på den andra krogen först, och ta en öl. Jag tror att det var tredje eller fjärde gången jag satt där och tog en öl innan jag åkte hem , som en man bredvid mig började prata om Palme – att Krister Pettersson borde vara skjuten, civilkurage med mera. Det satt en lite äldre kvinna där samtidigt; jag minns inte om hon var i sällskap med mannen jag talade med, men hon presenterade sig som barnpsykolog, med namn först.

Jag började få en aning om att även Päkka hade sökt sig dit, men tänkte att det var ok nojja . En kväll satt jag där och drack en öl när en man i 45-årsåldern kom in med två yngre tjejer och satte sig vid ett bord mitt emot mig, cirka 6–7 meter bort. Jag började lägga märke till dem, eftersom tjejerna rörde sig på samma stela sätt som jag sett tidigare  genom ett fönster när jag trodde att det var bråk på gång på ön. Jag såg också att mannen då och då tittade åt mitt håll, så jag hajade att det var något på gång.

Senare, efter att jag bytt till ett bord vid fönstret och tjejerna hade gått, kom mannen fram till mig och frågade om han fick sätta sig. Jag sa "javisst", och vi började prata lite. När han typ frågade varför jag ännu "höll på", tänkte jag att han kanske syftade på att jag hade köpt en ny pryl . Jag svarade rakt  ungefär att "a/m vill ta mitt liv".

Då sa han: "Vi kan också döda dig."
Jag svarade: "Det är bra – då vet jag att det inte bara finns menlösa svenskar i det här landet."  nu.)

Han sa: "Vem gillar a/m?"
Sedan frågade han om jag ville vara med om något större.
Jag svarade: "Vad är större än att vilja försvara sin (kodar)?"

Han bjöd på en öl. . Jag var på min vakt hela tiden. Jag gillar inte att hamna i fokus, och möjligheten att vara bevakad var jobbig. Jag fick aldrig den vila jag behövde från anspänningen av bråket eviga händelser som jag senare tolkade som möjliga tester och samtidigt allt jobbigare bihåleinfektioner med kraftig huvudvärk  då jag inte använt den sudafed liknade en gång månad på länge då man kan bli stressad av dem , men det blev då värre i bihålor, opererad korrekt  tillslut i bägge maxillar bihålorna  22 år senare 2019. 

Märklig kväll med bekanta stämningar

En dag när jag kom dit var alla platser upptagna – utom vid baren, där det satt en a/m och drack en öl. Jag tänkte att detta var ett test (alternativt att a/m hittat dit). Eftersom jag som tidigare nämnt inte gillade att hamna i fokus – då jag hade oupptäckt astma, som jag trodde var lite social fobi – försökte jag först hitta en annan plats. Men då det inte fanns någon ledig stol någon annanstans, satte jag mig så nära a/m som möjligt vid baren.

Jag beställde en tvåa whisky, tror jag. De i baren hade tidigare sagt att man kunde beställa en centiliter om man ville – jag hade trott att en trea var det minsta. Jag tog också en cigarill och försökte se så lugn ut som möjligt. Jag satt mest och iakttog om någon spanade in oss, för det var samma typ av stämning som jag upplevt ett par gånger i Fridhem.

Jag drack inte whiskyn – ville inte visa att jag var spänd, då handen garanterat hade börjat darra. I stället satt jag och väntade ut honom. Till slut reste han sig och gick ut. Jag gick efter och sa till bartendern att jag skulle tända cigarren utanför.

Jag såg a/m gå lugnt bortåt i dimman, och efter ett tag försvann han in i den. Det var en scen som taget ur en film. En kvinna med en vit golden retriever dök upp – när jag klappade hunden tittade hon mycket argt på mig innan hon gick vidare.

Detta var samma kväll som det blev lite livligare där inne. Jag satt kvar i baren när en man plötsligt, med väldigt hög röst bakom min rygg, började dra en rolig historia. Jag hoppade nästan till. När han var klar var det någon som beställde en åtta whisky, tror jag. Jag hade trott att sexa var det mesta man fick ta in. Alla applåderade, även jag.

Det visade sig att mannen gått någon kurs mot talar ångest, och att detta tydligen var ett test för honom. Jag  tänkte på, den mannen i 45-årsåldern från gången innan.

Det var han jag frågat om man någonsin kunde vänja sig, eller lära sig leva med spänningen. Mannen hade svarat att det kunde man. Jag uppfattade honom som militärisk, såg även senare den typen, och såg honom senare igen några år senare i Odenplans T-bana.

Här är en redigerad version av styckena 46 och 47 med bättre flyt, konsekvent ton, utbytt ord ("hagelbössan" till "prylen") och utan att ändra din berättarstil:

---

46. Underlig taxifärd efter pubbesöket

Jag vet inte exakt i vilken ordning det här hände, men det var kort efter besöket på puben med prylen. Jag skulle in till stan och ringde, som vanligt, taxi i namnet J**sson . Det kom en bil från Taxi Stockholm – de brukade jag ringa mest – och vi åkte in mot stan. När jag skulle gå av frågade chauffören om jag ville bli Päkka. Jag minns inte  exakt vad jag svarade, men jag log   och sa något i stil med: "Nej, det kan jag inte."

Jag fick hans nummer och beställde honom flera gånger efter det. Ett par gånger lämnade jag en guldkedja i pant eftersom jag inte hade pengar – vilket var fallet för det mesta.

47. Inbjudan på Soup Bar – eller något annat?

En kväll var jag på väg ner mot stan, promenerande från puben vid Karlaplan, och gick in på Soup Bar. Jag hade nog tagit den svängen ett par gånger tidigare. Jag vet inte om de här personerna redan var där eller om de kom in efter mig, men det var i alla fall tre eller fyra stycken – välklädda som fan i mörka kostymer. Även en tjej i sällskapet hade någon slags kostymliknande dress på sig, med kjol tror jag.

Jag satt till vänster sett från gatan, vid baren. De satt bakom mig, och tjejen stod bredvid. Efter ett tag frågade hon om jag ville bli en av dem. Jag tog det för givet att det var samma fråga som killen på puben på Söder och han i taxin hade ställt. Jag hade inte riktigt grepp om vad det innebar, men svarade något i stil med: "Det är väl bara att pröva." Jag hade nog druckit lite whisky.

Sen fortsatte jag ut på stan, undrandes vad de egentligen ville. Jag hade nog redan då sagt detta till ett par personer, för jag misstänkte att det kanske var fråga om att idiotförklara mig. Och om det nu inte var så – då kunde jag alltid säga att jag bara ville sprida ett rykte om att jag var ordentligt spanad, så att JiBs anhang  skulle höra det, och skulle  då hade jag alltså ljugit för dem jag sagt det till, i förhoppning att de skulle prata med fel personer om det.

48. Konfrontation med en misstänkt span

Det gick ett tag, och jag var ute varje kväll. De verkade bara ta kontakt med mig på ställen jag varit på ett par gånger tidigare, så jag fortsatte röra mig ute för att försöka förstå vad de egentligen ville. Jag hade lagt märke till en kille som dök upp på flera olika ställen, så jag spelade halvt medvetslöst berusad, som jag sett flera andra suspekta göra,  som jag trodde  var span.

och  gick fram till honom på en restaurang vid Fridhemsplan och frågade rakt ut spelat sluddrande  varför vissa frågade om jag skulle bli Päkka. Han svarade lite besvärat och lågmält att det var en "ny drive de hade". Jag tror att jag använde något slangord för Päkka – ifall det var ett idiot test, så kunde jag förneka att jag hade frågat om just det jag faktiskt frågade.

49. Slagsmål på stan

Jag var ute mycket i stan, och en kväll hamnade jag i bråk med en a/m. Jag var mycket full, hade blivit trött på folk som stirrade, och frågade honom något i stil med: "Vad glor du på?" Jag var kaxig.

A/m gav mig ett blåöga och jag tappade balansen och föll bakåt. Men jag tog mig snabbt upp igen – då hade han redan hunnit bakom en mur av människor som direkt ställde sig i vägen. De stod med ryggarna mot mig och stoppade bråket från att fortsätta.

50. Martyrfrågan – dags att lägga ner?

Som sagt var jag ute varje kväll, i princip för att ge JiBs anhang  en chans att ta mig.  

En kväll kom en tjej fram till mig, och sa hastigt: "Vill du bli martyr?" – och gick sedan vidare. Det fick mig att börja tänka. Kanske fanns det ändå ett liv att leva efter bråket? Jag hade nog visat mig ute på stan tillräckligt.

Jag visste inte riktigt när det var dags att lägga av. Eftersom det gått så lång tid mellan JiB:s besök tidigare ville jag få ett definitivt slut på allt – en gång för alla. Jag hade ju tänkt att efter Söder-puben skulle jag ta det lugnt. Men sen hände vissa saker, som jag inte kunde avgöra om var test eller på riktigt.Men när en snygg tjej frågade så, så började det  kännas lite fånigt.

Detta är fortfarande 1997.

51. Lackiluken och tvillingspelet

Jag såg "en" söt tjej på Essinge puben. Jag kom att benämna "en" söt tjej som lackiluken – detta är en liten ordlekskod, då jag inte ville vidröra så mycket kring "en" söt tjej, men måste göra det i viss mån eftersom jag kommer att beskriva några episoder längre fram.

Detta med lackilucken är något mer än bara en kod. Hon var en dubbelgångare/  trilling – i direkt närhet till LK i LK-gruppen. Det rörde sig om ett spel, en sorts "lek" med väldigt snygga tjejer , där jag sett minst en till i närheten, samt ett par andra nämnvärda episoder med dubbelgångare. Förmodligen en   medveten förvirringstaktik, där man manipulerar med likhet och närvaro: man kan svära på att man sett en viss person, men så visar det sig att samma person samtidigt befann sig på en annan plats – med vittnen. Resultatet blir att ens trovärdighet urholkas, och att ens vittnesmål i allt annat börjar ifrågasättas.

Just den här lackilucken var minst tre personer – och jag gick på det. Jag råstirrade aldrig, och hade inga djupare konversationer med henne, vilket gjorde det lättare att bli vilseledd. Tills en dag då jag märkte att en kroppslig detalj inte stämde. Då började jag koppla ihop tidigare minnen och insåg vad det handlade om.

Jag minns särskilt en dag i slutet av min tid på Lilla Essingen – LK satt i baren. När han vände sig kort om såg jag att han hade samma linser som dessa lackiluker haft. Jag registrerade det, men visste inte vad jag skulle göra. Det hade blivit otrevlig stämning där. LK hade vid något tillfälle kort sagt: "Inte kul om internutredningen knackar på dörren."

52. Händelser vid porten och guldpaketet

Jag hade alltså blivit lite brydd över att ha fått det där jobb förslaget, så jag började väl hänga lite på puben på Essingen för att se vad de egentligen ville. Jag pratade ofta med "målaren" LK hade sagt han var målare först- som sa att han var Ubåtsofficer, med mera. Jag försökte ta det lugnt och varva ner, men det var lite svårt då de hela tiden körde vissa test som jag uppfattade det men som jag förstod kunde vara riktiga  attacker . Till exempel en gång när jag gick ut genom porten – då rycker en a/m liknaded till och börjar kuta mot mig.

Jag tänkte: "Vad fan är detta?" och kollade hans ögon. De var helt uppspärrade, men han tittade inte på mig utan bakom mig. Jag backade och fångade upp portdörren – och såg att det var just den han hade rusat mot. Han sade tack. Givetvis fick jag pump i hjärtat.

När jag sen gick mot bussen såg jag en man på andra sidan gatan som gick långsamt  nästan parad gång med ett ganska stort, gult presentinslaget paket. Han gjorde det på ett sätt som fick mig att tänka att det var en form av "grattis" – ett tecken på att jag uppfattat situationen rätt med killen vid porten. Jag tänker positivt om det. Men samtidigt ville jag få vila inte minst för sjukdomarna i bihålorna/ luftvägarna – och eftersom jag ganska snabbt genomskådade de flesta test jag utsattes för, tänkte jag att jag inte fick ta det alltför lugnt heller. För det kunde mycket väl komma ett riktigt möte.

Jag vet inte exakt när detta hände kronologiskt, men jag var utan pryl, det är jag ganska säker på. Det bör ha varit 1998 eller 1999.

53. Nedvarvning, kontakt med a/m och insikter

Detta är fortfarande 1997. Jag fortsatte med pappersarbetet tills det en dag bara upphörde. Jag blev inte glad, för jag hade börjat tänka att det nog skulle bli kallt krig ett bra tag – och jag ville vara stark och fortsätta med mina rutiner. Men jag hade börjat varva ner lite och var mycket hemma.

Jag fick en bra kontakt med en a/m på ön och kunde krita  i hans affär. Jag var fortfarande mycket ilsken på JiB och hans a/m, men  ogillade inte  alla. Till exempel var jag en gång ute på ett ställe – jag tror det låg där gamla Alexandra låg – och kom i samspråk med några från ett a/m  land .

Jag fick uppfattningen att den ene var rik som fan. Han hade tre–fyra personer med sig, och vi pratade om ditten och datten – tror det mest var på engelska. Det var mycket trevliga typer. En av dem sa att jag kunde hälsa på honom i hans land . Jag, som inte hade en tanke på att åka till ett sådant land, svarade: "Jag kommer – om det finns whisky." "Ledaren" svarade att det inte fanns, men en av hans polare blinkade och sa typ: "Jag ordnar det."

Jag vet inte exakt hur vi kom in på ämnet, men plötsligt pratade vi om rasister. Jag sa att jag varken tycker om nazister eller a/m – det var som om de fick ett slag i ansiktet, för de ryckte till. Jag funderade inte så mycket på det då, utan var fortfarande så laddad på "mina" a/m att jag inte ens tänkte på att dessa också var a/m.

Tack! Då kompletterar jag punkt 53 med den avbrutna meningen du nämnde tidigare och lägger in övergången till 54 så att allt flyter logiskt. Här är den fullständiga och justerade versionen av punkt 53, följt av punkt 54, så du får helheten samlad:

---

53. Nedvarvning, kontakt med a/m och insikter

Detta är fortfarande 1997. Jag fortsatte med pappersarbetet tills det en dag bara upphörde. Jag blev inte glad, för jag hade börjat tänka att det nog skulle bli kallt krig ett bra tag – och jag ville vara stark och fortsätta med mina rutiner. Men jag hade börjat varva ner lite och var mycket hemma.

Jag fick en bra kontakt med en a/m på ön och kunde krita mycket i hans affär. Jag var fortfarande mycket ilsken på JiB och hans a/m, men hade lite svårt att ogilla alla. Till exempel var jag en gång ute på ett ställe – jag tror det låg där gamla Alexandra låg – och kom i samspråk med några kuwaitier (alltså mellanösternfolk, eller om man så vill: a/m).

Jag fick uppfattningen att den ene var rik som fan. Han hade tre–fyra personer med sig, och vi pratade om ditten och datten – tror det mest var på engelska. Det var mycket trevliga typer. En av dem sa att jag kunde hälsa på honom i Kuwait. Jag, som inte hade en tanke på att åka till ett muslimskt land, svarade: "Jag kommer – om det finns whisky." "Ledaren" svarade att det inte fanns, men en av hans polare blinkade och sa typ: "Jag ordnar det."

Jag vet inte exakt hur vi kom in på ämnet, men plötsligt pratade vi om rasister. Jag sa att jag varken tycker om nazister eller a/m – det var som om de fick ett slag i ansiktet, för de ryckte till. Jag funderade inte så mycket på det då, utan var fortfarande så laddad på "mina" a/m att jag inte ens tänkte på att dessa också var a/m.

54. Missförstånd och märkliga möten

Kvällen blev, förståeligt nog, lite kärvare från deras sida. Jag var så upptagen med att glo på damer och koppla av, att jag inte tänkte på att de blev mer reserverade. Först dagen efter, när jag var nykter, insåg jag vad som hänt. Jag brydde mig inte så mycket då, utan tänkte mer att de måste ha förstått att jag inte menade dem – utan sådana som JiB.

Jag var en annan gång på Treremmare, och det satte sig ett par a/m vid bordet bredvid. Det här var nog under de där åtta dagarna, eller strax efter. De började prata vänligt med mig och menade att vi inte skulle bråka, och så vidare. Jag, som börjat haja att Treremmare nog var ett tillhåll för JiB:s polare med flera, svarade väl något i stil med att man måste visa respekt med vissa saker, och att det finns gränser man aldrig ska passera 

En tjej från deras bord – nordisk, men som nog tillbringat alldeles för mycket tid på krogen och alldeles för lite tid utomhus om man skulle döma av hennes bleka hy  – kom och satte sig i mitt knä. Hon började typ kramas.

Som tur var tittade jag ut genom fönstret – och där ser jag en tjej som jag hade strulat lite med. Vi var vänner, men från början ville jag att det skulle bli mer, så hon drog. Senare, när vi sågs igen på Essingen, ville hon något mer . 

Jag blev paff över att se henne där, och eftersom jag samtidigt satt med en annan brud i knät, så kastade jag nästan upp henne ur knät och log mitt vänligaste leende mot tjejen jag strulat med. Jag gick ut och hoppades att hon inte sett det som hänt inne – och jag tror hon hade sett, men hon sa inget.